Innanför murarna

[45]

Höga skrik. Kaos. Min kropp gjorde så gott den kunde för att hålla mig vaken. Allt var fortfarande som ett stort mörker men då och då sipprade små ljusglimtar förbi. Jag kände fortfarande den arm som låg hårt lindad runt min midja, nästan som om jag skulle gå av på mitten av minsta lilla tryck.

"Vakna nu, du måste hålla dig vaken annars går allt åt helvete!"

Jag hörde orden men kroppen vägrade att lyda. Men jag var vaken. Eller? Jag hörde ljuden, hörde röster som skrek även om de hördes allt längre och längre bort ju fler sekunder som passerade.

"Alec?" mumlade jag.

"Jag vill inte göra dig illa min ängel, men du ska hjälpa mig nu så håll dig vaken", mumlade han tyst medan han släpade mig allt längre bort.

Varför viskade han? Och vart var vi på väg? Det var knappt så att mina ben bar mig men steg för steg följde jag i Alecs takt. Inte för att jag hade så mycket att välja på då han mer eller mindre slet med mig bort från allt och alla, men till min stora lättnad hade han i alla fall inte handen för min mun längre. Skulle det hjälpa om jag skrek? Förmodligen inte. Ingen skulle ändå höra mig bland all tumult, det var då ett som var säkert.

"Ge mig nycklarna nu, fort!"

Nycklar? Vilka nycklar? Med ens kom jag tillbaka till den verklighet jag fruktat. Jag blinkade snabbt några gånger och kämpade med att få ner luft i lungorna. Han kunde inte mena allvar? Skulle han försöka bryta sig ut med hjälp av... mig? När jag inte svarade förde han den lediga handen upp och ner över min kropp tills han hittade nyckelknippan som hängde vid linningen.

"Snälla Alec, gör det inte. Det kommer aldrig att gå", vädjade jag men till ingen nytta.

När jag hörde det surrande ljudet av dörren som öppnades ville jag brista ut i gråt. Han skulle aldrig lyckas. Det fanns fortfarande vakter på avdelning A plus att han var tvungen att passera både där, matsalen och personalrummet för att ta sig ut. Ja, om det nu inte fanns andra vägar ut härifrån som jag inte hade någon aning om, vilket i och för sig inte skulle förvåna mig...

Men det hade aldrig slagit mig att någon ens skulle försöka sig på att rymma. Kanske just för att det var dödsdömt. Även om han lyckades ta sig förbi alla vakter med hjälp av mig så skulle han aldrig ta sig över muren och då med största sannolikhet få spendera resten av sitt liv här i isoleringen.

När dörren stängts bakom oss drog Alec in mig hårdare i sin famn. Jag ville protestera men han var för stark, det fanns inte en möjlighet att jag skulle lyckas lirka mig ur hans grepp.

"Om du inte gör något dumt nu så kommer du inte att bli skadad, okej?" mumlade han precis vid mitt öra när vi närmade oss samlingsrummet som jag bara för en liten stund sedan lämnat med en bra känsla i magen. Vilket var mer än jag kunde säga just nu.

"Snälla, snälla sluta. Det kommer aldrig gå. Jag vet att du vill ut härifrån men att försöka rymma gör det bara värre för dig", sa jag men tystades med att Alec la sin hand över min mun igen.

"Om du bara gör som jag säger kommer jag vara ute innan någon hinner blinka, sedan kommer jag aldrig sätta min fot i det här fucking landet igen. Förstår du?"

Den hotfulla tonen i Alecs röst fick det att löpa ilande rysningar längs med ryggraden på mig. Förstod han inte att Emilia snart skulle inse att jag var borta? Till och med Thomas som alltid tycks ha en bister tanke om mig skulle sakna mig. Så, inom några minuter skulle hela anstalten veta att jag och Alec var borta. Jag var tvungen att intala mig själv det.

Det hördes fler röster nu än tidigare. Kanske att fler fångar hade kommit tillbaka från verkstaden. Vilket i så fall betydde fler vakter. Mitt i all rädsla och kaos kunde jag inte låta bli att känna en viss förståelse för Alec, ingen ville väl spendera större delen av sitt liv i fängelse. Men att försöka rymma var inte rätt väg till frihet. Jag ville samtidigt tro på hans ord om att han inte tänkte skada mig. Men stod jag mellan honom och friheten, då skulle han inte tveka.