Innanför murarna

[72]

"Har du saknat det här?" frågade jag Seth då vi gick längs med stängslet i inhägnaden. "Att vara utomhus menar jag."

"Ja, men nu är det inte länge kvar tills jag kommer ut, från isoleringen alltså."

"Vad längtar du mest efter?"

"En skönare säng."

"Är det allt?" sa jag med ett skratt, det lät lite för enkelt för att vara honom.

"Ja, ett fängelse är ett fängelse, oavsett vilka väggar som håller en inspärrad. Isoleringen eller min vanliga cell, det gör det samma."

Jag kunde inte annat än nicka till svar, han hade ju rätt i sak. Även om det lät sorgligt. Men sanningen var precis den att allt innanför murarna var fortfarande ett fängelse. Även om mitt försök att ljusa upp hans tillvaro inte var till någon större nytta annat än den friska luften. Han var fortfarande fast här medan jag kunde gå hem när min arbetsdag var slut.

"Ska vi sätta oss en stund?" frågade jag och pekade med ett gäng bänkar som stod lite längre bort.

Vi gick dit med Simon hack i häl, men han höll sitt ord om att hålla sig på avstånd. När jag satte mig andades jag ut en suck av njutning och vände upp ansiktet mot solen. Nog hade man haft sämre arbetsdagar i sitt liv.

"Om du inte hade startat din kriminella karriär, vad hade du velat jobba med då?" frågade jag, fortfarande med slutna ögon mot himlen.

"Inte psykolog i alla fall, behöva handskas med idioter dagligen."

"Kom igen nu, din pojkdröm, vad ville du bli när du blev stor?"

Man kunde nästan höra hur tankarna grubblade där inne i Seths huvud. Vi hade aldrig pratat på det här sättet förut. Lättsamt om egentligen obetydliga saker. Att försöka få honom att prata om sitt kriminella förflutna och hans demoner var hopplöst, den gränsen hade han redan dragit och jag fick helt enkelt acceptera det. Även om det tog emot i min profession.

"Det klassiska", mumlade han efter en stund. "Polis, brandman, fotbollsproffs. Det är väl alla smågrabbars dröm."

"Jag hade kunnat se dig i alla de yrkena, nu har jag aldrig sett dig spela fotboll men gissar att du är lika bra på det som på något annat."

"Försöker du smickra mig?" sa han roat med en lätt knuff mot min axel. "Du vet att det inte behövs va? Jag är kriminell och kommer aldrig bli något utav det. Jag har ingen direkt ljus framtidsutsikt, som det så fint kallas."

"Det där tror jag inte på, visst att du gjort dina misstag -men det har vi alla. Den dagen du kommer ut härifrån har du en chans att börja om."

"Kissemiss, är du verkligen så naiv? Tror du det är så enkelt att bara gå ut härifrån och bli nästa Obama?"

"Att satsa på att bli president är kanske ett lite väl högt mål, till och med för dig. Fast nog hade jag passat som First Lady allt", sa jag retsamt och skrattade till. "Men seriöst, att tro på att man har en ljus framtidsutsikt, det måste man. Ljusare i alla fall. Om du nu inte kan bli din pojkdröm, vad skulle du vilja göra när du kommer ut?"

"First Lady kissemiss, det passar faktiskt", sa han och mitt hjärta fylldes av glädje när även han skrattade till.

"Om nu inte den planen går i lås. Vad drömmer du om?" frågade jag och vände mig mot honom.

"Jag vet faktiskt inte, flytta utomlands och aldrig mer sätta min fot i det här landet igen. Till Thailand kanske, eller Bali. Långt bort i alla fall, då kanske man har en chans börja om igen."