Innanför murarna

[52]

"Sådär, då var det rent men jag vill att du har en kompress på under dagen för att hindra smuts att komma in i såret, så tar du bara av det och luftar under natten. Okej?" sa Emilia och drog av plasthandskarna hon haft på sig, ett finger i taget innan hon slängde dem i papperskorgen bredvid mig.

"Visst, och tack för hjälpen", sa jag men blev sittande kvar på britsen.

Det var svårt att läsa av henne, skulle jag säga något mer om Seth? Jag ville berätta men samtidigt inte. Det var nog lika bra att hon inte visste mer än nödvändigt... Helt klart dags att ringa Thea, jag behövde någon oberoende att prata med. Kanske att jag då skulle få en chans att komma underfund med vad jag egentligen tänkte och kände inför det som hänt. Inför Seth. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag hade trots allt varit otrogen, något jag aldrig trott om mig själv. Herregud, vad ska jag säga till Joel?

Ju mer jag tänkte på det, ju hårdare slog pulsen i bröstet. Under den korta stund jag varit i, ja låt oss säga en annan dimension, hade jag inte haft några som helst tankar på Joel eller mitt liv utanför den lilla cell jag och Seth tagit vår relation till en helt ny nivå. Plötsligt kändes Emilias ord om att förstöra mitt liv mer och mer som den verklighet jag faktiskt befann mig i. Vad fan hade jag gjort?

"Cat? Vad händer? Lägg dig ner, du hyperventilerar", sa Emilias men orden kändes så långt bort. Höll jag verkligen på att få en panikångestattack?

"Det är okej, jag behöver bara andas", viskade jag då jag sakta lade mig ner på britsen.

"Bara andas säger du", mumlade hon medan ett ljus från vad jag antog var en ficklampa bländade mig.

Jag hörde misstroendet i hennes röst men vad ville hon att jag skulle säga? Erkänna alltihopa och ta mitt pick och pack och dra härifrån för gott? Att jag passerat en gräns som aldrig gick att göra ogjort, eller ännu värre... Ville göra igen. Jag ville träffa Seth igen. Var det verkligen så fel av mig? Jag om någon har alltid pratat om att man inte kan styra över sina känslor så vad var det för fel om jag nu kände...

Tankarna eller orden som snurrade inuti mitt huvud fick ett abrupt slut. Vad kände jag för Seth egentligen? Attraktion, passion, och lust; Absolut. Men kärlek? Nej... det gjorde jag inte.  

"Såja, nu har du fått tillbaka lite färg på kinderna."

Emilias varma ton fick mig att blinka snabbt några gånger innan jag kunde fokusera på hennes siluett medan hon gick fram till ett av hennes medicinskåp.

"Jag ber om ursäkt", viskade jag och gjorde mitt bästa för att sätta mig upp på britsen igen.

"Inget att be om ursäkt för, men det gör mig aningen bekymrad... Det kanske är läkaren inom mig men jag bryr mig om dig Cat, och du om någon vet att panikångest inte är något att leka med."

"Inte heller något som är farligt", sa jag med en harkling och mötte hennes blick.

"Det må så vara, var rädd om dig bara och jag finns här om du vill prata."

Jag kunde inte låta bli att skratta till, det var mina ord som jag sagt så många gånger förut, ändå kändes det skönt att få höra det själv. Jag ville lita på Emilia, men helt säker kunde man aldrig vara för precis som hon sagt; hon har sin plikt som anställd och som läkare. Jag tänkte inte förvärra situationen genom att ge henne alla detaljer som i praktiken kunde förstöra min karriär.

"Tack, men jag är okej", sa jag och ställde mig upp, inte fullt så säker på att de orden verkligen var sanningsenliga men jag ville vara okej, och att allt skulle bli okej. Jag behövde bara komma bort från allt och alla en sekund eller två för att samla ihop mig själv, sedan vara mitt gamla jag igen... Förhoppningsvis.