Innanför murarna

[05]

Sakta öppnade jag ögonen och såg hur vakterna fäste kedjorna som satt fast i väggen runt killens handbojor. Att se det kändes jobbigare än något annat jag upplevt hittills på anstalten. Säkerhet, absolut, jag visste inte vem den här killen var eller hur farlig han var men ändå, var det verkligen nödvändigt med alla dessa kedjor? Det såg brutalt ut.

"Då var vi klara, en av oss stannar utanför dörren så är det något så behöver du bara ropa", sa ena vakten och nickade åt den andra att lämna rummet.

"Tack men det ska nog gå bra. Ursäkta, jag måste ha glömt men vad var det du hette nu igen?" frågade jag även om jag var rätt säker att vi inte hade träffats tidigare.

"Thomas. Men som sagt, vi finns utanför om det skulle vara något", sa han och gav mig en kort nick innan han följde efter sin kollega.

Det blev helt tyst i rummet när dörren stängdes. Sakta vände jag mig mot killen som nu satt tillbakalutad i stolen och stirrade ut genom fönstret. Med några få steg gick jag tillbaka till skrivbordet och satte mig mittemot honom på skrivbordskanten.

"Jag heter Caitlyn och ska vikarierar som din psykolog det närmsta halvåret."

När jag inte fick någon som helst reaktion sträckte jag mig efter journalen och började bläddra bland alla papper. Seth Molander. Trettioett år. Posttraumatisk stressyndrom. Jag vände blicken mot killen igen som inte hade flyttat sig en millimeter. Om alla var så här lugna skulle de knappast behöva handfängsel överhuvudtaget, tänkte jag och la ner journalen igen.

"Jaha Seth, hur tycker du det känns att behöva prata med mig under tiden som Nils är borta?" frågade jag och även om jag inte fick någon direkt respons nu heller så tyckte jag mig kunna se hur ett leende lekte i mungipan som var riktad mot mig.

"Seth?" sa jag och sakta såg jag hur han flyttade blicken från fönstret till mig. Det var en bra början, eller ganska bra.

När jag mötte hans blick kände jag hur håret på mina armar reste sig. Jag svalde nervös när han granskade mig, bokstavligen uppifrån och ner, utan ett ord. Det kändes som om han smekte mig med blicken när han började vid mina högklackade skor, vidare över mina bara ben och pennkjolen och sedan upp över blusen. Han stannade några sekunder vid mina bröst innan han nådde mina ögon igen och då var det nära att jag kippade efter luft.

"Hur... hur känns det tycker du, att prata med mig och inte med Nils?" upprepade jag, något skakigt den här gången, men släppte honom inte med blicken.

Det gjorde inte han heller så det kändes som om vi bara stirrade på varandra i flera minuter. Tillslut var det jag som vek undan blicken då jag gick runt och satte mig bakom skrivbordet. Egentligen gjorde jag bara det för att jag behövde ett kort andrum. Herregud, han var så intensiv men än hade han inte sagt ett ord. Varför sa han inget? Var han obekväm med att prata med mig? Visst att det tog tid att bygga upp ett förtroende men man måste ju börja någonstans.

"Jag såg i din journal att Nils skrivit att du upplever posttraumatisk stress", sa jag men möttes av en lätt fnysning innan han vände blicken ut genom fönstret igen.

Inte direkt ett ord men han hade i alla fall hört vad jag sagt. Var det något jag lärt mig så var det att inte pressa någon att vilja öppna sig. Tillit, att han skulle våga lita på mig, det var vad allt handlade om och det kunde ta tid.

"Seth? Vill du prata om något speciellt idag?" frågade jag och kände hur jag höll andan när han vände blicken mot mig ännu en gång.

Det var förtrollande att se in i hans djupa gröna ögon med stänk av guld. Långa mörka ögonfransar som ramade in den mest intensiva blick jag någonsin mött. Perfekt haka, perfekta kindben. Han borde inte sitta i fängelse, han borde sitta på omslag för världens alla modetidningar. Till och med hans hår, som skiftade mellan blont och brunt, såg perfekt ut. Även om det var aningen långt så spelade det ingen roll, det lätta fallet i håret fick honom att se ut som vilken modell som helst.