Innanför murarna

[69]

Magen kändes aningen orolig när jag närmade mig Johans kontor. Nervositeten hade fått svettpärlor att bryta ut i pannan. Det var egentligen inte en stor sak i sig, det var av medicinskt syfte jag ville ta ut Seth på en promenad. Även om min egen agenda handlade om något annat. Men det skulle faktiskt gynna honom efter lång tid i isoleringen.

"Hej Caitlyn, vad kan jag hjälpa dig med?" Johans röst avbröt min tankar och jag fick blinka några gånger för att inse att jag nu stod precis i dörröppningen till kontoret.

"Ja, jag tänkte fråga dig en sak", sa jag och klev in. "Gällande en intagen."

"Visst, har det uppstått problem?"

"Nej inte alls. Eller, jag upplever just nu en försvårande situation i mitt utförande av arbetsuppgifter. Jag vill göra ett bra jobb men känner speciellt gällande en av de intagna att det är svårt under hans omständigheter. Jag tror inte att det är hälsosamt eller särskilt utvecklande under en rehabilitering att sitta inlåst utan utevistelse-"

"Svenska, Cat. Konkret, vad är det du vill?" avbröt Johan med ett lätt skratt då jag insåg att jag bara pratat på, och ja antagligen rätt obegripligt.

"Åh", sa jag samtidigt som jag rodnade en aning om kinderna. "Jag skulle vilja ta en promenad med Seth Molander som en del av våra samtal, givetvis innanför inhägnaden på innergården."

Johans ögonbryn sköt nästan till taket av förvåningen, eller kanske misstänksamhet, och en envis liten rynka trädde fram mellan ögonen. Fan också...

"Jag vet inte Cat. Det är alldeles för farligt för dig att vistas ute med alla intagna. Även med vakter så kan jag inte tillåta det i nuläget. Det skulle i så fall behöva ske före eller efter ordinarie raster, det måste jag få kolla upp och återkomma om."

"Självklart", sa jag och log för att inte visa min besvikelse. Men det var i alla fall inte ett solklart nej. "Jag ska inte uppehålla dig längre, hör av dig när du fattat ett beslut."

"Cat, vänta", sa han då jag hunnit vända mig om så jag kikade tillbaka över axeln. "Jag vet att du är driven, det är uppfriskande med nya idéer och det behövs på ett sånt här ställe. Jag vet också att du alltid vill alla det bästa, intagen som kollega... Jag ska se vad jag kan göra, okej?"

"Det vet jag, tack", sa jag och med ett sista leende lämnade jag kontoret.

Det hade inte varit ett nej, även om det kändes som om det lutade mer åt nej än ja. Men Johan hade inte helt fel. Jag hade tänkt på precis de säkerhetsåtgärder han nämnt som skulle behövas för att det ens skulle vara möjligt. Men jag hoppades att det skulle gå vägen, innerligt.

"Cat!"

Simon kom småspringandes mot mig så jag höjde förvånat på ögonbrynen. "Har det hänt något?"

"Nej, men du svarade inte i din telefon. Jag måste skynda vidare men du har besök i besöksrummet."

"Besök? Av vem då?" flämtade jag när han passerade förbi mig med långa steg.

"Ingen aning, en tjej", svarade han och ryckte på axlarna innan han försvann in i en av korridorerna.

Klumpen som hunnit bildas i magen av orden 'du har besök' kändes aningen lättare då jag gick bort mot besöksrummen. Det är i alla fall inte Joel den här gången. Fundersam över vem som skulle vilja träffa mig, en kvinna dessutom, fick mig att skynda på steget.

Jag kunde inte låta bli att andas ut en djup suck när jag såg vem det var som satt vid ett av borden inne i väntsalen med stora ögon och halvöppen mun.