Innanför murarna

[27]

Min plan för helgen hade varit enkel. Jag skulle återhämta mig och jag skulle ta igen tid med Joel. Visst hade jag kunnat återhämta mig en aning, jag hade också hunnit spendera mycket tid med Joel. Men det var inte det som gjorde att det nästan snurrade i huvudet medan jag vankade av och an inne i Emilias undersökningsrum den här måndagseftermiddagen.

Under hela helgen, det hade inte spelat någon roll om vi legat i soffan och sett en film under lördagskvällen eller sovit ut och Joel hade ordnat med frukost på sängen under söndagsförmiddagen. Alla mina tankar och allt mitt fokus hade legat på om, när och hur jag skulle träffa Seth igen.

Jag hade bestämt mig i samma sekund Emilia erbjudit sig att ordna så att jag skulle få en ensam stund med Seth, att jag då skulle vara så förberedd som möjligt. Han skulle inte kunna fly genom att sluta sig inombords igen. Jag skulle få honom att förstå att jag ville hjälpa honom, finnas där för honom. Ändå gick jag här med nervösa steg fram och tillbaka i rummet, inte ett dugg förberedd.

Texterna ur mina skolböcker hade inte fått mig att slappna överhuvudtaget, det var som om ord och meningar inte längre hade någon relevans. I skolan hade böckerna varit mitt största hjälpmedel men nu, allt jag lärt mig bara flöt ihop och jag kände mig mer vilsen än någonsin. Varför hade jag ens börjat utbildning? Tagit det här jobbet? Ingenting verkade logiskt längre.

Jag ville skylla allt på nervositet, en känsla jag inte riktigt kunde förstå. Seth var bara en vanlig kille, en patient, så egentligen hade jag inget att vara nervös över. Ändå höll knuten i magen på att explodera medan jag väntade... Väntade på att han skulle dyka upp. För det skulle han, eller?

Med några kippande andetag satte jag mig på britsen men blev inte långvarig, det kändes bättre att stå upp. Kanske att det var ett flyktbeteende i sig men jag var för skakig och otålig för att sitta ner, det gjorde allting mycket värre.

Jag stannade mitt i mina trevande steg när jag tyckte mig höra fotsteg utanför dörren. Med ett djupt andetag rätade jag på mig och den lilla fåfängan jag hade fick mig att snegla bort mot en liten spegel som hängde bredvid Emilias skrivbord. Jag såg inte helt bedrövlig ut även om min blanka panna skulle mått bra av en gnutta puder.

När fotstegen och rasslandet av kedjor blev allt tydligare kände jag hur en ny våg av kallsvettningar bröt fram. Hur kan jag vara så nervös? Det är bara en patient! tänkte jag och torkade händerna mot kjolen. Det var nästan löjligt.

Medan dörren sakta öppnades hörde jag Emilias glada toner och... en dovt skrattande Seth? Att det var hans röst var det ingen tvekan om. Men jag hade aldrig hört honom skratta sådär förut. Varmt och hjärtligt, med en gnutta humor. Emilia hade sagt att Seth var rätt rolig och jag hade själv fått erfara en bit av hans något torra humor.

Jag stod som förstenad mitt i rummet när Seth klev in med ett leende på läpparna, ett leende som snabbt dog ut när jag mötte hans blick. Med sammanbitna käkar stannade han precis innanför dörren som snabbt stängdes och det var en sådan tystnad i rummet att jag kunde höra det lilla klickande ljudet av låskolven som vreds om i dörren. Nu var vi helt ensamma... och inlåsta.

Med en svepande blick över Seth såg jag att hans kedjor var borta, precis som Emilia sagt när någon intagen kom för att träffa henne. Henne och inte mig. Jag svalde nervöst när jag förde blicken upp tills Seths ögon igen. Han såg inte glad ut, inte direkt arg heller, utan helt nollställd även om hans intensiva spänningar fick det att vibrera i rummet.

"Hej Seth", sa jag lugnt.

Han sa ingenting utan höjde demonstrativt hakan en aning samtidigt som han satte händerna i fickorna. Hade jag verkligen trott att det skulle vara annorlunda? Trott att han skulle bli glad över att se mig igen? Jag tog ett nytt djupt andetag samtidigt som jag flätade ihop mina fingrar för att händerna inte skulle skaka upproriskt.