Innanför murarna

[01]

"Varför måste du börja jobba där av alla ställen, det är ett fängelse Caitlyn... Klädd sådär dessutom", sa Joel missnöjt och ställde sig precis bakom mig så jag mötte hans blick i spegeln.

Jag höll min blick fäst vid honom en sekund innan jag fortsatte ner över mina kläder. Vad är det för fel på kläderna? Jag strök med händerna längs den släta sidenblusen och vidare ner över min snäva pennkjol som satt helt perfekt över höfterna. Professionell, det var vad jag var.

"Jag är psykolog och det är mitt jobb att hjälpa människor som mår dåligt", sa jag och vände blicken upp mot Joel igen.

"Det är knappast några vanliga människor som sitter där. Tungt kriminella, mördare... Förstår du inte att jag är rädd om dig!"

Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Det här peppsnacket med min älskade sambo hade verkligen inte hjälpt mig att bli av med nervositeten inför min första arbetsdag. Såklart förstod jag att det fanns farliga människor där, farliga män.

Tidaholmsanstalten var ett av Sveriges fängelser med högst säkerhetsklass, klass 1. Klart att det inte satt några svärmorsdrömmar där men det spelade ingen roll. Det här jobbet var steget ut i verkligheten och bort från allt som liknade skolbänkar.

"Oroa dig inte, det kommer att gå bra. Dessutom lär jag ha vakter runt omkring mig hela tiden. Som du så tydligt poängterade, det är ett fängelse", sa jag och vände mig om mot honom.

Med ett lätt leende kysste jag honom på munnen trots hans muttrande. Jag sneglade på klockan och insåg att det var dags att åka. När jag plockat upp min väska och tagit på mig kavajen fångade Joel in mig i sin famn.

"Lova mig att du är försiktig", viskade han och kysste mig i tinningen.

"Jag lovar, vi ses ikväll."

Till ljudet av klackar som ekade i trapphuset skyndade jag ner till garaget så snabbt jag kunde i den tajta kjolen. Kanske att jag var aningen överklädd men jag ville göra ett bra intryck. Det var trots allt min första jobbdag på mitt första jobb sedan examen. Vi hade läst en kurs under utbildningen och om jag inte mindes helt fel så var de första minuterna av ett möte det som fäste sig i minnet. Lite dömande kanske men det var bara så vi människor fungerade.

När jag satte mig i min silverfärgade Ford Focus lutade jag mig tillbaka i sätet och blundade. Jag skulle fixa det här. Det var för det här som jag hade spenderat alla timmar med näsan i skolböcker. Kanske inte att jag skulle jobba på ett fängelse men vad var egentligen skillnaden mot en fin mottagning i Stockholms innerstad? I grund och botten var alla bara människor. Människor som behövde min hjälp.

Med mitt samlade mod rätade jag på mig och startade bilen. När jag körde upp ur källargaraget möttes jag av piskande regn. Typiskt. Hade det varit strålande sol kanske det inte hade känts så nervöst och ångestladdat.

Medan vindrutetorkarna for fram och tillbaka över rutan satte jag igång min Gps som redan var förprogrammerad med adressen till fängelset. Det var inte så konstigt att vara nervös inför sin första arbetsdag, det var nog ganska naturligt. Men helt ärligt så var jag faktiskt lite nervös över vad jag skulle möta när jag väl var inne på anstalten. Inte så lite nervös heller. Joels ord hade inte varit tagna helt ur det blå. Tungt kriminella och mördare, det var på Tidaholm de blev placerade efter en fällande dom. Eller Kumlabunkern, tänkte jag och sneglade i backspegeln samtidigt svängde av på avfarten som Gps:n visade.

Tidaholm lät inte lika farligt som Kumla. Det var fortfarande samma säkerhetsklass på de olika fängelserna men hur mycket hade man inte hört om Kumla, att det var där Sveriges farligaste män satt av sin tid. Men att tro att Tidaholm var ett mysigt ställe för snattare som hamnat lite fel i livet, det kunde jag glömma direkt. Det var tungt kriminella och det var mördare som satt där, lika bra att inse det.