11.

7.2K 92 0
                                    

Raniela's POV

"Kezzie!" he called me out.

I looked around and accidentally I saw his irritating and unpleasant face. Naglalakad na siya palapit sa amin ngayon. Nang mag-abot naman ang mukha namin ay saka lang ako napaatras.

"W-What do you need, geek?"  I shouted back.

He threw us death glares, maybe killing me on hid mind. He opened his mouth but decided to close it again. What is his problem? Magsasalita ba siya o hindi?

"I just want— I need to say sorry," he apologized. Imbes na maging pabor iyon sa akin ay mistulang naghahamon pa siya ng away.

"Are you even sincere? Is your apology sincere? Napipilitan ka lang ata." I mocked him.

I laughed when I saw his expression. Yes, I used the same words he used at me when I tried to apologize.

Hinawakan ko ang braso ni Purple at hinila siya palayo roon. We were about to go out when he held also my hand and tried to drag me back to my seat. I laughed sarcastically when I realized what he did.

"Here me out first, Kezzia," he spoke in a monotone voice. "I'm sorry about everything I have done to you. I'm really sorry."

"Are you saying that, I'll shall accept your apology after what you have done?" I blurted out.

He rolled his eyes and deeply sighed. He held my hand and put something on the top of my palm.

"What are you doing—Oh my gosh!"

I couldn't keep my joy when he gave his book to me. It wasn't just a book. It was the book I was talking about. The book I have been looking for.

"I truly understand if you don't accept my apology but take care of this thing," Thunder stated before walking out.

I screamed really loud. Pareho kaming nagtatalon ni Purple ngayon, tuwang-tuwa sa nangyari. I also heard ridiculous things regarding what happened. They even glared at me, trying to hurt me with it.

May narinig pa akong magsusumbong raw sila kay Yael. Natawa na lang ako nang marinig iyon.

I was shocked again when someone hugged me from my back. Hindi ako makagalaw sa higpit ng yakap niya. Ngunit sa amoy palang niya, alam ko na agad kung sino ang taong nasa likod ko.

"Hi babe. I missed you," he whispered with his bedroom voice.

Humarap ako sa kanya para makita siya nang buo, "I missed you too, love. Kanina pa kita hinihintay."

"Oh, I'm sorry, then. I was busy, babe. Ang daming pinapagawa ni coach."

"Pagod na pagod ka siguro 'no? Kumain kana ba?"

Pinagsalikop ni Yael ang mga kamay namin at umupo muna. Napansin ko naman ang mga ilang sulyap ni Purple sa kanya. Gulat din siguro sa biglang pagdating ni Yael.

"Busog pa ako." Iyon lang ang naging tugon niya.

"Malamang. Sarap ng kainan niyo, e." It was Purple.

Yael and I were shocked and looked at her. Napansin niya iyon at tumawa na lang.

"I mean, ang sarap ng pagkain dito. Baka gusto niyo kumain," dagdag niya.

Tumawa na lang din kami ni Yael sa kanya. Purple looked uneasy pero hinayaan ko na lang iyon. Malungkot pa rin siya dahil nawala ang purse niya.

"I should eat, then." Yael announced.

"Sige. Ano bang gusto mo? I'll order it for you," presinta ko.

"No. It's fine, love. Ako na lang mag o-order."

Behind Those Glasses (EDITING)Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon