Häxa

Kapitel 2 - En närvaro

Nästa morgon jag vaknar, så har solstrålarna sipprat igenom gardinerna vid fönstren (och skapat ett slags mysigt varmt ljus i rummet) och långsamt sträcker jag ut mina ihoptrasslade och stela leder samt muskler.

"God morgon, Eve" säger Elizabeth och jag ser att hon är fullt påklädd i sin skoluniform.

"God morgon" svarar jag kort och möter den nyvakna fula Evelyn i helfigursspegeln vid min sänggavel.

Tovigt guldbrunt hår och rosigt hjärtformat ansikte. Samt märken på armarna efter nattlinnets sömmar.

"Vet du ens vad klockan är?" Elizabeths skarpa tonfall får mig att piggna till litegrann.

"No..."

"Halv tolv". Jag spärrar upp ögonen och ser på henne.

"Lizzy! Varför väckte du inte mig?! Jag missat två lektioner, alla kommer tro att jag har skolkat!" utbrister jag upprört och svänger jag fötterna över sängkanten och drar på mig min skrynkliga skoluniform.

Jag kommer att komma försent till min tredje lektion. Förvandling. Och det är den med den stränga läraren.

"Du såg att drömma något viktigt. Du låg i en djup sömn. Nästan som i koma, och du vet ju vad vår spålärare Mrs Montgomery sade om drömmar. Man ska ALDRIG väcka någon i mitten av en söm-"

"Då befinner hjärnan sig i den djupaste delen av REM-sömnen och samlar ihop informationen och reaktionerna under veckan. Yes, I know." Stressat slänger jag ryggsäcken över ena axeln och rusar ut ur vårt rum.

Bloody hell. Really?

Jag rusar nedför trapporna i skolan och upptäcker att jag är alldeles ensam vid skåpkorridoren. Inte den blekaste syn av något tecken på existens av några organismer. Bara jag och en massa skåp i metall.

Jag fortsätter rusa nedför trappan och snavar plötsligt över det sista trappsteget, stupar framlänges mot stengolvet (för att kanske krossa min näsa.) Jag kniper ihop ögonen och stålsätter mig inför smärtan. Men sedan inser jag att min kropp inte alls har blivit mosad mot golvet. Jag öppnar ena ögat och ser att jag svävar några centimeter ovanför golvet. Jag drar efter andan och det är då jag tappar fokusen och faller pladask ner. Jag svävade. Jag fick min kropp att bryta naturlagarna. Jag bemästrade gravitationskraften. Eller...? Det kändes mer som någon räddade mig från fallet.

"Aouch" jämrar jag mig och reser mig upp. Jag fortsätter svassa fram genom den tomma korridoren då jag plötsligt känner mig iakttagen. Det känns som kall mjölk spills utöver ryggen och skickar obehagliga kårar längs ryggraden. En otäck ilning far genom mig och jag vänder mig långsamt om.

Bland skuggorna står det någon. Det är för mörkt att urskilja några specifika detaljer men personen är lång med sprakande blå ögon som lyser i mörkret. Mitt födelsemärke på handleden pirrar till och jag rynkar pannan. Det är nästan som om personen vill mig något, men precis när jag ska ta ett steg närmare, börjar klockorna i korridoren att ringa. Innanför klassrummens dörrar hör jag tumultet av elever som vill ha rast och lärarna som skriker sig hesa att det är läxa till nästa vecka. Dörrarna öppnas och flera dussin elever strömmar ut i korridoren. Jag blir nästan ihjälträngd men lyckas ta mig till trappan och överleva. Då får jag syn på James Garfield.

Skolans snyggaste kille. En bit över en och åttio, atletisk kropp, blont bakåtkammat hår och varma bruna ögon. Alla tjejer vill ha honom. Dreglar över honom vart han än går. Jag förstår varför. Han är en gentleman, lite arrogant ibland men annars ganska vänlig och förstående. Men givetvis har han redan en diva till flickvän. Man skulle kunna tro att det är Elizabeth (eftersom hon är helt besatt av James) och beter sig lite divigt ibland, men det är skolans populäraste tjej – Jane.