Häxa

Kapitel 66 - Drömmar

Den kyliga vinden som plötsligt drog in i rummet var det som fick mig att vakna. En kylig, sträv vind som gled över min hud likt eggen på en kniv - vass, skarp och oroväckande. Någonting jag aldrig känt förut och något som inte bör få vara en känsla i denna värld. Den är alldeles för mörk.

Panikslaget öppnar jag ögonen och sätter mig upp i sängen. Några meter bort sover Lizzy fridfullt i sin säng och hennes andetag är tunga och djupa. Jag blinkar några gånger för att vänja mina ögon i mörkret, men mörkret verkar alltför kompakt och nästan kvävande för ögonen, som att mörkret håller på att svälja mig och allt omkring.

Jag sitter kvar några sekunder i sängen med rynkade ögonbryn, funderades över vad det var för vind som drog in i rummet. Plötsligt sticker det till i handleden på mig och grimaserandes sneglar jag ned på mitt födelsemärke.

Det lyser vitt. Konfunderad sväljer jag hårt innan jag vrider huvudet åt vänster mot fönstret och höjer handen, för att kolla så det är låst. Jag vinklar lätt med handen för att använda mina krafter, men ingenting hörs.

Oftast när man kollar så något är låst med ens krafter, så ger det ifrån sig ett ljud. Som en nyckel som förs in i hålet eller när man drar i ett handtag, men ingenting hörs. Bara min hand i tomma luften - riktad mot det frostiga fönstret.

Förbryllat reser jag mig upp från sängen och går fram till fönstret. Jag griper tag om handtaget till fönstret, endast för att upptäcka att det är låst och gångjärnen sitter stenhårt fast. Skräckslaget backar jag ifrån fönstret med ett hjärta som börjar banka väldigt snabbt och hela kroppen som blir kall.

Och så drar den kyliga vinden över mig igen. Kyssar likt smekande huggtänder över min hud som får mig att huttra till, som iskalla läppar som följer spåren av mina blålila ådror. Automatiskt vänder jag huvudet mot dörren och stirrar på den för det är därifrån kylan kommer ifrån.

Korridoren. Skolans öppna lokaler.

Osäkert kastar jag en blick över till Lizzy, men hon ligger fortfarande fridfullt kvar i sin säng - sovandes och omedveten om allt omkring henne. Skeptiskt riktar jag blicken till dörren igen och sväljer hårt.

Lizzy skulle ha sagt nej. Gå inte ut, stanna kvar, spela inte dum. Men Lizzy är inte mig och jag är inte henne.

Jag vet att jag kanske inte borde dra ned dörrhandtaget och kliva ut i korridoren. Jag borde kanske inte lyssna till det där som kallar mig på mig. Men jag gör det ändå. Jag lyssnar till den där känslan ändå. För det är någonting i det som får mig att känna mig...trygg.

Det är något i det som kallar på mig. Och jag kan inte stå emot det. Tillochmed mitt födelsemärke signalerar till mig att därute finns det något som vill ha mig.

*

Golvet i korridoren är iskall under mina nakna fotsulor och huttrandes slår jag armarna runt mig för att bevara värmen. Jag är bara klädd i en marinblå nattskjorta och ett par grå shorts, inte nog för att skydda mig från den nordengelska kylan här ute på landsbygden i Liverpool. Trevandes fortsätter jag genom korridoren, kylan avtar inte utan tycks bara bli starkare och starkare för varje steg jag tar; som leken 'fisk fågel eller mittemellan', fast här blir det inte varmare utan bara kallare. Och mitt födelsemärke vars smärta ökar i intensitet och grimaserandes biter jag ihop i ett försök att ignorera den svidande smärtan som påminner om flera hundra stick från sprutor.