Häxa

Kapitel 43 - Rubbish

Låt: Help!
Band/artist: The Beatles, skriven och solosjungen av John Lennon.

Because why not? The Beatles is the best.

Nästa dag.

"RISE AND SHINE!"

Robin skriker rakt i mitt öra och yrvaket rycker jag till. Jag sträcker ut handen för att mota bort honom med luftmagi men givetvis händer inte någonting. Uppgivet sätter jag mig upp i sängen och gnuggar mig sömndrucket i ögonen.

"Vi tog med frukost åt dig. Svart te, några scones med marmelad och lite frukt. Kiwi, grönt äpple och en banan." Yvaine ler brett och hennes bärnstensgula ögon glittrar från lampans sken.
"Dina ögon" flämtar jag och hon fladdrar frenetiskt med ögonfransarna.
"I know. Snart är de helt röda." Hon ler mjukt och jag skakar på huvudet åt henne.
"Så självupptagen."

Yvaine ställer brickan på bordet bredvid mig och andas lätt ut.

"Ät upp nu. Du kan behöva lite energi. Vår geografilektion börjar nu så vi ses senare, kanske om två timmar eller något sådant."
"Ja, det gör vi. Jag ska sova lite mer" svarar jag och Robin drar för skynket medan deras fotsteg sakta tonar ut.

Precis när de har försvunnit, tar jag tag om väckarklockan bredvid mig och ställer den på sängen framför mig. Jag värmer lätt upp mina fingrar och pressar handflatorna mot varandra. Snabbt utför jag några rörelser för att få klockan att sväva men inget händer. Frustrerad försöker jag igen och gör ett utfall, men klockan står blickstilla och jag känner mitt hjärta som börjar rusa i fart av frustrationen och ilskan. Jag försöker igen och igen, flera tiotals gånger innan jag slutligen ger upp och stönar frustrerat. Rasande slår jag till lampan så den faller ner på golvet och glödlampan krossas och bitar flyger utöver marmorgolvet.

Plötsligt dras skynket undan och en väktare från Stiftet står där i en svart utrustning med elchockare i hölstret på bältet runt sig. Jag sväljer nervöst men sedan stiger Eric in med Mr Black bakom sig och en till väktare. Mr Blacks animalium (hans sura rottweiler) står lydigt bredvid sin husse och glor på mig med rovdjurslystna ögon. Erics uggla är däremot lugn men vaksam. Hon observerar varenda lilla rörelse jag utför.

"Evelyn."
"Professor" svarar jag lågt och genant fingrar med täckets kant. Eric nickar mot väktarna och de lämnar oss ifred.
"Hur mår ni?" frågar Eric lugnt och jag nickar oklart. Hans uggla slår sig ner på sängens gavel och kisar med sina bärnstensgula övervakande ögon.

"Ja, jag mår bra...helt okej. Ingen fara..."
"Bra." Han tvingar fram ett leende och jag ler nervöst. Mr Blacks svarta pepparkornsögon borrar sig in i mina och jag rynkar lätt på pannan åt honom.
"Du undrar säkert vad som har hä-"
"Varför tog du mina krafter?" utbrister jag härsket och kan känna ilskan trappas upp inom mig. Eric suckar tungt och sätter sig ner på besökstolen framför min sänggavel.

"Du förstå-"
"Nej. Jag vill veta varför mina krafter blev beslagtagna."
"Säkerhetsskäl" tillägger Mr Black.
"Rubbish" fräser jag och hans ögon smalnar läskigt. Samma sak händer med hans hunds ögon.
"Nej, det är de inte, miss Komorwska."

Han lägger armarna långsamt i kors och jag biter mig i underläppen buttert.

"På vilket sätt kommer det förändra saker och ting genom att ta ifrån mig mina krafter?"
"Snälla, Evelyn. Vi måste fokusera på en annan sak nu. Häxjägaren som du stötte på."
"Han är död. I killed him" svarar jag rakt ut och lägger armarna trotsigt i kors - imiterar Erics gester.

Han sluter ögonen för att återfå lite kontroll och lugn, innan han öppnar upp de på nytt och tar ett fokuserat andetag.

"Han kanske är, men häxjägare jobbar aldrig ensamma. De är som oss magiker. I flock och tillsammans. Det är säkert en hel klan av sådana som honom, och nu har du retat upp den genom att attackera honom. Detta innebär konsekvenser."
"Well, excuse me. Han tänkte bara liksom döda mig, självklart att jag försvarar mig" fräser jag buttert och tystnar tvärt.
"Vad använde han för vapen? Förklara hur de såg ut."

Jag mjuknar litegrann i mitt tjuriga humör och andas ut lätt.

"Typiska klassiska vapen. Träpilar, demonblod, hotade att han ska bränna mig med järnört och andra skitväxter. Det var inget silver eller järn dock."
"Alltså en mer gammaldags klan. Inte de nya moderna brutala jägarna som vi har sett här i skolan. De har använt sig av silver, men inte jägaren du stötte på vilket är mycket märkligt." Eric reser sig upp och nickar långsamt.
"Försök vila och återfå styrka. Jag hörde att du blev allvarligt skadad och fått någon slags förgiftning. Jag har kallat hit en av Stiftets bästa läkare, de ska kolla på såret senare idag. Förhoppningsvis är du uppe på benen innan Selektionen sätter igång så du får tid att öva och träna."

Han ler försiktigt mot mig och jag nickar till mjukt som adjö. De försvinner bort från sängen och ljudet av deras fotsteg tonar sakta ut. Jag väntar några sekunder innan jag raskt kastar av mig täcket och inspekterar mitt ben. Helt läkt och ser friskt ut. Prövandes sätter jag ner foten och faller handlöst till golvet först. Det är första gången jag har gått på tre dagar. Jag kommer småningom upp och rotar i påsen efter mina kläder. Snabbt drar jag av mig sjukhuskläderna i polyester och drar på ett par svarta slitna jeans, en långärmad randig tröja som jag sedan drar på en t-shirt med Green Days-logga på och slutligen sätter upp mitt flottiga hår i två höga tofsar på sidorna. Som en jävla spion, slinker jag ut från skynket och skyndar mig ut ur flygeln. Korridorerna är tomma vilket betyder att alla är inne på lektion eller tränar.

Jag styr mina steg bort mot trappan och rusar uppför den till mitt rum. Precis när ska jag svänga, brakar jag rakt i någon. Jag möter ett par glödande vita ögon och sväljer hårt.

"Evelyn?"

Aloysius griper tag om mina axlar och jag svär lågt.

"Bollocks."
"Vad gör du här?! Du ska vara i sängen! Du är skadad för fuck's sake!"
"No, Aloysius. Jag mår faktiskt bra. Om du kund-"
"Kom nu genast."

Han tar tag i min underarm och motvilligt drar han ned mig för trappen.

"Nej, Aloysius, lyss-"
"Har de ingen koll på dig där borta i sjukhusflygeln?" Han griper tag i min arm igen men den här gången stretar jag emot.

"Nej! Aloysius!"

Jag rycker åt mig min arm men han följer med och mina fingrar på min andra hand, finner närvaron av en tavlas yta under huden och i nästa sekund slungas vi in i ett bottenlöst svart hål.