Häxa

Kapitel 54 - The Selection

Låt: Strawberry Fields Forever 

Band/artist: The Beatles - skriven och sjungen av John Lennon.

Denna låt räknas till den psykedeliska rocken (tänk det där med magiska svampar och att bli hög som ett berg, jag är obviously inte seriös när jag säger detta lol) men denna låt har verkligen en djup mening. Lyssna till den, ändå om den kan verka skrämmande eller att det känns som man befinner sig i underjorden i någon konstig värld med talande djur och människor med åtta armar...

Låten är så konstnärlig och djup. Det är vad äkta musik är.

Klockan ringer prick klockan sju.
Stötarna kommer in i våra rum.
Tar tag i min arm och tvingar mig upp ur sängen.
Samma sak gör den andra skötaren med Aloysius.
Vi skyfflas ut ur våra rum som jord i en spade.
Klädda i bara våra pyjamas, styrs vi ned till sjukhusflygeln.

Där nere befinner sig fyrahundra personer till med sina skötare.
Jag kastas in bakom ett vitt skynke och tvingas ned på en obekväm stol.
Skötaren mäter mitt blodtryck, blodsocker, checkar mina stressnivåer och testar mina reflexer plus synen och hörseln.

Allt verkar se bra ut och jag skyfflas ut ur sjukhussalen och in det stora allrummet som har förvandlats till något slags väntrum med massa uppradade bänkar och stolar. Flera hundra personer sitter redan på bänkarna och jag sväljer hårt. Jag ser att varje sektion av bänkarna är uppdelade i klasser, så snabbt letar jag reda på min klass (1A).

Jag får syn på Ava och skyndar mig snabbt dit. Hon sitter tillsammans med Yvaine och Robin.

"Hej."

Min röst är bara en tunn viskning, men ändå hör dem mig. Ava vänder sig om och möter mina ögon med sina varma chokladbruna.

"Evelyn!" utbrister hon glatt och mina vänner vänder sig om med breda lysande leenden.
"Come, sit down" skrattar Yvaine med sin skotska accent och klappar på en tom plats bredvid sig. Hon har också på sig sin pyjamas som består av ett par mjukisbyxor och en t-shirt med det skotska stadsvapnet på.

Ibland glömmer jag bort att Yvaine egentligen är helskotsk och inte alls född i England utan i Aberdeen, Skottland. Samma sak med Robin, fast att han är irländsk och född i Killarney, Irland.

"You' alrigh', mate?"

Robins irländska accent rycker mig ur mina tankar och nervöst drar jag ett andetag.

"No, not really."

Robin skrockar retsamt till.

"Typiskt slaviska häxor."
"You, prick" muttrar jag men ler ändå.

Aloysius dumper plötsligt ned bredvid mig så hans ena knä stöter till mitt så elektriska stötar av åtrå, sänds igenom hela min kropp och jag knyter näven för att behärska mig själv.

Kan han inte bara dra åt helvete?

Plötsligt snappar jag upp någons tankar och förvirrat tittar jag upp - söker med blicken igenom allt folk.

Han är på henne hela tiden. Nu är han hennes handledare också, vad fan liksom.

Rösten låter extremt bekant.

Nordian, slår det mig och mina ögon hamnar direkt på honom och hans guldblonda hår med danska röda fräknar.

Han sitter bredvid Tina och stirrar mordiskt på Aloysius. Tusen olika känslor strömmar igenom honom och alla är så pass kraftfulla, att jag blir alldeles skakig och överväldigad av dem. Han ser mig inte först, men sedan när han känner av min energi, möts våra ögon en kort sekund innan han sliter bort blicken med blossande rosiga kinder.