Häxa

Kapitel 34 - En kyss

"Där är du. Vi letade efter dig." Ava kommer fram till mig - tätt följd av Yvaine och Lizzy.

Jag ler stelt mot henne och sätter mig vid vårt bord. Men då ser att två stolar redan är upptagna.
Jane och James. Jag stirrar på dem och de stirrar tillbaka. Jane flinar brett mot mig.

"Nej men hej."
"Hej" svarar jag kallt och slår mig ner. Ava sätter sig på stolen bredvid mig och Lizzy på den andra medan de andra slår sig ner runt bordet. Michael skjuter ut stolen bredvid Ava och sätter sig bredvid henne. De ler mot varandra men i Avas ögon ser jag hur ledsen hon är. 

Gud, jag har knappt någon kontakt med honom längre.

Vi alla tittar på varandra men är knäpptysta. Vad ska man säga? Min dejt stack fast jag typ dumpade honom, Jane och James, människorna jag hatar mest i hela världen, sitter vid vårt bord och Michael som jag också sårade sitter vid mig. Allt är bara skumt. Väldigt skumt.

"Vem vill röka cannabis?"

Jag stirrar chockat på Robin och Yvaine bredvid honom gapar stort.

"Vad fan är det för erbjudande?" utbrister Yvaine och vi alla stirrar på Robin som rycker på axlarna.
"Bryta isen. Få lite stämning. Ni är så lama."

Jag ger Jane ett menande ögonkast och hennes vassa isblå ögon smalnar.

"Vad är det, Komorowska?"
"Varför sitter ni här?"
"För att det är ett fritt land och då får jag sitta vart som helst" flinar Jane och James instämmer med att också le svinigt.
"Sitter ni här bara för att irritera oss? Ni gillar ju inte någon av oss" väser jag och Jane himlar med ögonen.
"Kan vi vara sams en kväll? Måste du alltid bråka?"

Jag spärrar upp ögonen och blänger på Jane.

"Jag?! Bråka?"

En av servitriserna kommer fram till vårt bord med drycker på fatet. Vi blir snabbt tysta. Han ställer ner sju drycker. Alla fattar tag om dem och drar till sig plastmuggarna. Direkt när han lämnar bordet, börjar vi argumentera igen.

"Du ska alltid mucka fight eller bråka med folk. Hur orkar du?"
"Säger du som sitter och provocerar mig." Jag ger Jane en ogillande blick och hon stryker en blond hårslinga bakom sitt öra med ett rosa kristallörhänge på.
"Hur mycket du eller jag gillar det, så kommer vi gå i samma klass i fyra år till så det är lika bra om vi kan ta och släppa den här onödiga konflikten."
"Lite svårt att göra med tanke att du nästan mördare halva skolan den gången med elektriciteten" flinar jag humorlöst och hennes ögon smalnar ännu mer innan hon uppgivet rycker på axlarna.

"Okej, fine. Du vill tydligen inte. Bra, då fortsätter vi så här."
"Snälla. Sluta bara. Det är bal nu. Vi borde gå upp och dansa" försöker Yvaine och plötsligt reser sig Michael upp. Ava tittar hastigt upp och bromsar honom med sin hand mot hans arm.
"Vart ska du?" viskar hon lågmält men han svarar inte utan går bara iväg. Avas hand faller långsamt ner medan jag ser hur hon blir förkrossad inuti. Rasade ställer jag mig upp och skyndar efter Michael. Hur vågar han behandla Ava så där?

"Hey!" utbrister jag medan jag springer efter honom i korridoren. Han vänder sig inte om och brister mitt tålamod. Jag höjer handen och vrider den åt höger. Michael tvärstannar och staplar ostadigt bakåt.
"Vad vill du?" morrar han och jag drar ett ilsket andetag.
"Vad är det med dig? Varför är du så konstig?"
"Fråga dig själv frågan." Det är de enda han säger innan han promenerar iväg. Jag står kvar på samma punkt med armarna slappt hängda vid sidorna. Utmattat stirrar jag på hans ryggtavla innan han vänder och försvinner utom synhåll. Frustrerad vänder jag på klacken för att gå tillbaka med balen då jag får syn på Nordian. Han står några meter framför mig. Ilskan börjar koka inom mig igen och jag tågar bestämt fram till honom.

"Och du!" utbrister jag förbannat. Han ser förvirrad ut. "Vad är det för fel på dig? Hur vågar du vara så respektlös och nonchalant mot Jessica?!" Hans unika ögon smalnar och han lägger armarna i kors.
"Vad?"
"Jag hittade Jessica gråtandes på flickornas toalett - sade att du bara hade dissat henne. Jag trodde bättre om dig,  Nordian."
"Varför bryr du dig? Varför ska du alltid lägga dig i saker och ting?" suckar han irriterat och jag rynkar på pannan ogillandes.
"Varför är du så dryg?"
"Jag kan inte spendera tid med...sådana."

Förfärat stirrar jag på honom och vet inte vad jag ska säga. Vad har hänt med honom?

"Vem är du? Jag känner inte igen dig längre. Varför är du så kall och känslolös?"

Jag gnuggar händerna mot mina armar för att behålla värmen medan tårarna svider bakom ögonlocken.
Nordian märker min reaktion och skuldmedvetet rycker hans käkmuskel till. Men sedan klistrar han på sig den hårda känslolösa masken och stoppar händerna i byxfickorna så hans vita skjorta skrynklar sig litegrann.

"Jag går tillbaka nu. Det borde du också göra." Han vänder sig sakta om och börjar traska iväg. Upprört skyndar jag efter och griper tag i hans arm.
"Nordians don't you dar-"

Nordian griper tag om mitt ansikte och kysser mig. Hans läppar kraschar in i mina och förlamar mig helt. Mina ben blir som gelé och min hjärna börjar gå på högvarv. Tusen fyrverkerier smäller upp runt om oss och jag sprängs i miljoner av åtrån. Försiktigt släpper Nordian tag om mitt ansikte och jag stirrar överrumplat på honom. Han öppnar munnen flera gånger för att säga något men förblir tyst och jag blinkar stumt till.

"F-förlåt..." mumlar han och rynkar ögonbrynen smått förvirrad innan han rör sig bort från mig och jag står mållös kvar på samma punkt. Lite tafatt rör jag mig bort mot balen och kan fortfarande känna hans varma läppar mot mina.

citat: 'titta i spegeln, där är din konkurrent.'
quote: 'look in the mirror, that's your competition.'