Häxa

Kapitel 64 - Andas

Låt: Night We Met

Artist: Lord Huron

Starka händer runt mina mörbultade armar. De lyfter mig uppåt för jag känner vattnet dra längs mina ben och mitt långa hår flyta bakom mig i en stor fladdrande slöja av massa brunt och guldigt. Armarna räddar mig. De hjälper mig. Räddar mitt liv.

*

Du måste vakna, Evelyn! Vakna! Du måste vakna och klara detta! 

En panikslagen röst ljuder genom tomrummet under vattnet. 

Du måste vakna! 

Där är den igen. Mer hysterisk denna gång.

WAKE UP! 

Mina ögon slås upp likt någon har smällt till mig. Verkligheten återvänder till mig som en våg, ger mig ingen tid att smälta vad som har hänt eller min medvetslöshet. Den kommer störtdykande och snabbt får jag kontroll över min kropp igen. Mina ben och armar känns som sladdriga spaghettitrådar. Hela jag känner mig klumpig, grötig och tung som bly. Och panikslagen... för jag kan inte andas.

Jag är tio centimeter ifrån ytan. Helt galen av adrenalin och panik, skjuter jag mig uppåt de sista centimetrarna och flämtandes efter andan, kommer jag upp ur vattnet. Min tunna kropp kastar sig mot en sten och skakigt griper jag tag om kanterna med mina darrande händer. Det kaotiska ljudet av skrikande fiskmåsar och kraschande vågor hörs medan jag försöker få min kontroll över min andning och inte dra mig ut ur testet. Mörbultad klänger jag mig fast mot stenen likt en parasit medan jag andfått ventilerar. Utmattad lutar jag pannan mot den kantiga stenen och känner hur vattnet stänker från vågorna mot min trötta kropp. Det upprivna såret på mitt ben bultar smärtsamt från det salta vattnet och jag grimaserar för att härda ut när jag känner hur det svider och stinger. Mina händer kramar utbuktningarna i stenens form och känner jag hur huden rispas upp av den vassa terrängen. Trots smärtan..jag måste genomgå detta. Smärtan och utmattningen kommer inte stoppa mig från att lyckas med detta. Jag har en utmaning att klara av. Jag har ett mål och det målet är att bevisa världen hur stark jag är. 

Motvilligt vänder jag mig om så mitt ansikte riktas mot vattenytan och nervöst stirrar jag ned i det kristallklara blå vattnet som egentligen bara existerar på grund av en kemisk bindning av två syreatomer och en väteatom. Nervöst lutar jag mig bakåt och stenen skaver i ryggen på mig. I ett försök att lugna mig själv sluter jag ögonen och släpper taget om min nervositet, panik och all smärta. 

Bara låt det bli, Evelyn. Skakigt drar jag ett djupt andetag innan jag släpper mig fri från greppet om stenen bakom min rygg. Graciöst glider jag ned i vattnet och in under ytan. 

Jag möts av en öronbedövande harmonisk tystnad. Den fyller mig med ett visst lugn och jag lockas av tanken av att stanna här i evigheter. Men jag saker att göra, framförallt att genomföra. Jag måste hitta dessa objekt för att klara testet. De borde finnas gömda på botten - bara väntar på att bli avslöjade. Motvilligt börjar jag simma nedåt med stora simtag i sökan på vad som jag ska finna. Mina armar glider mjukt genom vattnet medan jag beger mig mot botten. Tillslut klarnar synfältet när mina ögon vänjer sig vid saltvattnet och den lena sandbotten uppenbarar sig. Och från ingenstans får jag syn på objektet.

Där. Inbäddat i sanddynorna som en värdefull skattkista med gnistrande juveler och en oändlig mängd av pengar gjort i guld. Ett lysande klot i storleken som min hand. Men den ser inte...normal ut. Klotet är svart. Bäcksvart som natten, lika mörk som svart magi och djävulsk som ondskan. Det bara ligger där och flyter likt hopsnörda slöjor som sträcker ut sitt tyg i vattnet. Det är svart. Varför är det svart?