Häxa

Kapitel 21 - Larm

Jag hade ett liv innan jag hamnade på Sacramente. Jag bodde hemma med min mamma och syster i London. Vi bodde i en dyr rymlig lägenhet minns jag, med utsikt över Tower Bridge och vi hade också en fin svart cocker spaniel, men när mamma upptäckte att jag hade häxgenen ville hon förflytta mig flera mil utanför London. Jag minns när hon sade att det fanns en skola som var anpassad för sådana som jag. Annorlunda barn. Hon sade att jag skulle trivas där och att de skulle vara snälla mot mig. Men hur hon än försökte spela lugn och sansad framför mig kunde jag se den uppjagade rädda blicken i hennes ögon varje gång jag rörde mig genom lägenheten, och jag förstod att jag var en fara för alla. Jag brukade alltid fråga varför hon var så nojig hela tiden och varför hon själv inte hade varit på denna skola förut. Jag fattade den dagen att inte alla ärver häxgenen. Mormor hade häxblod i sig men ändå hoppade genen över en generation och jag fick den istället för mamma. Hon hade alltid oroat sig sedan jag föddes om jag skulle vara häxa.

I häxvärlden var det ingen gåva att vara häxa, det var en förbannelse. En förbannelse som ickemagiska avundandes. Vissa var så avundsjuka på häxor att de såg oss om lovliga byten. De blev besatta av oss. De ville göra allt bara för att bli som oss. Sälja sig själva, genomgå tester, utsätta sig för tortyr och liknande. Sedan fanns det dem som hatade oss häxor eller magiker som var namnet oavsett kön. De ansåg att inga skulle vara mer värdefulla eller mäktigare än någon annan och därför behövde magiker utplånas för att behålla en viss balans i naturen. Häxjägare. De gjorde allt i sin makt för att spåra oss och sedan ta kål på oss. Jag gjorde det katastrofala misstaget att läsa en bok om häxjägare. Det stod i ett kapitel väldigt detaljerat hur man dödade en magiker och vad som händer med en magiker när en sådan dör. De värsta häxjagarna brukade alltid tortera sina byten först, ofta vassa ting, knivar, nålar eller silverpilar doppade.  i djurblod. Det var dock sådana där vidskepliga grejer, men som ändå hade en effekt på oss. De vanligaste avrättningsmetoderna är oftast att brännas på bål (ja, häxjagarna är otroligt gammalmodiga och ser oss magiker fortfarande som häxorna i Europa på sextonhundratalet. De finner det underhållande att hålla fast vid de grymma traditionerna). Andra metoder är också hängning eller att de själva avrättar oss på sitt eget speciella lilla sätt.

En häxas anatomi är lite annorlunda från människans. Magiker är mer muskulösa och har en kraftigare attraktion. Skönheten är en tung vikt. Magiker är oftast vackrare än människor, oftast med onaturligt starka ögonfärger eller skarpa ansiktsdrag. De utstrålar också en mer lockande aura, drar sig till folk, som magneter. Magiker brukar oftast vara längre gällande längd och lättare gällande vikt. Om man kollar på organen ser de likadana ut som människans, men en magikers inälvor klarar mer än en människans. Om en mänsklig skulle få i sig ett gift, skulle människan dö ut och förtvina bara inom några timmar. För en magisk skulle det ta flera månader, för organen klarar av att rena kroppen från giftet och är också uthålligare. Vi magiker har också starkare hjärta och mer syrerikt blod, så en häxa är i princip jämfört med en människa mer uthålligare, starkare, attraktivare och smartare än en människa. Det är därför så många är ute efter oss. De delar en planet med varelser som är mycket bättre än de själva. Evolutionen har gjort magikerna bättre och lämnat människorna i totalt mörker - i dåligt och slitet skick. Därför är det farligt att vara häxa. Därför skickade mamma iväg mig. För att jag var farlig. Och det kanske jag är.

Plötsligt faller en tung bok mot golvet med en hög smäll och med ett ryck vaknar jag upp. Lamporna omkring mig är spräckta och glassplitter från glödlamporna ligger utspritt över marmorgolvet.

Det är då jag hör en korp kraxa till och skrämt tittar jag hastigt upp. Där sitter fågeln. Korpen sitter längst upp på en av de högsta bokhyllorna och kraxar högt åt mig. Dens svarta pepparkornsögon borrar sig in i mina och för en sekund känner jag mig övervakad, iakttagen, spionerad på. Korpen breder ut sina kolsvarta vingar och flyger raskt iväg genom ett öppet litet fönster. Jag sväljer hårt och riktar blicken mot golvet istället.