Häxa

Kapitel 36 - Problem

"Vad är det med dig och alltid hamna i trubbel?"

Eric ser forskandes på mig och jag slår skamset ner min blick. Aloysius bredvid mig sväljer hårt. Eric suckar tungt och knyter ihop händerna på bordet. Hans uggla stirrar också på mig igen. Jag ser besvikelsen i de förtrollande bärnstensgula ögon och jag sväljer genant.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med er. Höstbalen pågår för fullt ute i salen och ni, som egentligen ska vara där och ha roligt, är på istället på mitt kontor." Han ser missnöjt på oss. "Nå, sätt igång. Ge mig en förklaring."

Aloysius öppnar munnen för att säga något men jag är snabbare.

"James antastade mig, han försökte vål..." börjar jag men tystnar snabbt. Aloysius nickar dystert och Eric suckar.
"Och idén att nästan slå ihjäl James?" Eric riktar blicken mot Aloysius som möter hans ögon trotsigt.
"Han gav sig på Evelyn. Hon var helt hjälplös. Hon kunde ha blivit våldtagen eller värre."
"Jag förstår det och ska anmäla det till Stiftet genast, men du Aloysius kan också råka ut för straff för grov misshandel." Eric samlar några dokument i händerna. "Ni är fria att gå. Jag ska ringa polisen och höra vad som kan göras. Jag kallar hit er imorgon kväll klockan sju. Förvänta er då att polisen är här." Han sveper med handen så dörren bakom öppnas och glider upp. Aloysius reser sig snabbt upp och tågar ut ur kontoret. Jag följer raskt efter medan mina bröst hoppar smärtsamt uppochner.

"Aloysius!" ropar jag och försöker hinna ikapp med hans snabba steg. "Aloysius!"

Jag blir alltmer andfådd och snavar plötsligt snett. Klänningen lindar sig runt mina ben och jag faller till golvet. Då grabbar någon tag i min arm och jag möter Aloysius genomborrande isblå ögon. Vi är tysta för några sekunder medan vi stirrar in i varandras ögon och vinjetten runt om oss växer sig större. Allt ljus och fokus faller på oss. Snart börjar ett märkligt vitt ljus lysa under våra fötter och kastar skuggor mot väggen att två personer som står tätt intill varandra.

"Aloysius, snälla..."
"Nej."

Hans röst är rak och bestämd. Motvilligt släpper han mig och jag rusar efter honom.

"Snälla, lyssna!"
"Hur känns det, Evelyn? Mm, hur känns det?" Aloysius stannar upp och stirrar på mig otåligt. Jag ser på honom förvirrad. Han skrattar till humorlöst. "Hur känns det att vara älskad av alla och aldrig bli den som blir sårad? Hur känns det att vara en hjärtekrossare?"
"Om du lyssnar på mig skulle du förstå, så snäl-"
"Nej, jag vill inte höra mer." Han stoppar ner händerna i fickorna på sina byxor och då brister mitt tålamod.
"Aloysius Thunderwater Sacharov! Nu lyssnar du på mig!" utbrister jag bestämt och han vänder sig om. "Lyssna på mig. Jag vet inte vad som hände där borta. Det var inte jag där. Jag lämnade dig aldrig."

Aloysius ögon smalnar och han ler kallt.

"Tror du att det godtas som ursäkt eller?"
"Det var ingen ursäkt. Det var en förklaring" morrar jag dovt.
"En usel sådan" fräser han och jag lägger armarna i kors.
"Det var någon annan där. I min skepnad. Någon som maskerade sig. Förklädde sig så de skulle se ut som mig."

Aloysius blir en tyst en stund och tuggar fundersamt på sin underläpp.

"Någon annan?"
"Saker...händer med mig. Farliga saker" berättar jag och fryser plötsligt. Jag gnuggar händerna mot armarna för att behålla värmen och kurar ihop mig. Aloysius märker det och tar långsamt av sig sin kavaj. Han kommer emot mig med långa steg och ser mig djupt in i ögonen när han lägger kavajen över mina axlar. Hans kalla fingrar snuddar min nakna hud och huden knottrar sig över hela kroppen av åtrå. Av lust.

"Vad för saker?" frågar Aloysius lågt och jag sluter ögonen.
"Jag kan inte berätta det."
"Varför inte? Det blir bara värre annars. Det blir mer att bära på. Mer att dölja." Han stryker med sin tumme över mitt kindben och alldeles skakig av hans beröring, sväljer jag för att behärska mig själv.
"Jag k-kan inte. Jag är ledsen, Aloysius."

Jag slår upp ögonen och möter hans oroliga blick. Han nickar långsamt och flera gånger.

"Vi ses imorgon."

Hans fingrar lämnar min kind och sakta börjar han promenera mot sitt rum. Innan han svänger av vid hörnet, stannar han upp och ser på mig. Tystnaden fyller korridoren och jag sväljer medan vi blickar in i varandras ögon.

"Du är vacker."

Det är de sista han säger innan han försvinner och en märklig men varm känsla sprids i min kropp.

citat: ge aldrig upp
quote: never give up