Häxa

Kapitel 50 - Jag är ond

"Evelyn, please wait."

Jag går så snabbt som jag kan ifrån kontoret men Aloysius joggar efter.

"Evelyn, snälla..."
"Lämna mig ifred, Aloysius. Jag behöver vara ensam."
"Nej, snälla prata med mig. Jag är inte arg på dig."
"Well, you should be!" utbrister jag upprört och snor runt med tårfyllda ögon. "Jag ställer bara till massa problem och förstör allting. Jag förstår inte vad som händer med mig. Jag förändras. Men inte på ett bra sätt. Det är som mörkret inom mig växer sig allt starkare och jag har absolut ingen aning om hur jag ska hantera det."

"Then talk to me. Please."
"I can't."
"Why?"

Aloysius oroliga ögon möter mina och jag torkar ilsket bort en rinnande tår från kinden.

"För du skulle aldrig kunna vara med mig mer. Jag är ond, Aloysius. Ond."  Ilsket torkar jag bort en ensam tår från min kind med kavajärmen och sväljer hårt. Aloysius ser bara på mig med sina sorgsna bärnstensgula ögon och tar några steg försiktigt fram.

"Berätta för mig. Berätta för mig vad som händer. Du kan inte längre dölja det."

Hans blick är så skarp och rak att jag inte längre kan ljuga för honom. Jag känner hur bokstäverna slingrar sig uppför min hals, formas till ord i mun och mina läppar som uttalar meningen.

"Jag håller på att bli ond."
"Vad menar du?" Han rynkar ögonbrynen och jag tar ett djupt andetag i ett försök att stoppa tårarna som bränner bakom ögonlocken.
"Det var jag. Det är jag som släppte lös poltergeisten. Det är jag som har spridit mörkret i skolan. Det är jag som har skapat alla problem. Och jag gör alla besvikna. Jag gör alla ledsna och ilskna."

"Jag vet hur känns. Jag vet hur det känns när folk är besvikna och arga på en."
"Och hur vet du det?" utbrister jag och tårarna börjar välla upp i ögonen igen.
"För jag kommer ifrån en sådan familj. En familj där vi förtrycker känslor och gör det till något förbjudet. I min familj måste man vara stark och mäktig, men framför allt känslolös och kall. Det var därför jag var sådan i början mot dig. Så kall och så elak. För jag vågar inte visa mina känslor. Gud vet vad min pappa hade gjort."

Jag blir tyst. Alldeles stum. Jag borde ha anat. Han är från Thunderwater-ätten. De är inte direkt kända för att vara vänliga och omtänksamma när det kommer till andra magiker eller känslor. Thunderwater är en känd ätt. Precis som Blackwell. De två ätterna samarbetar med varandra. Aloysius pappa är en högt besatt magiker inom den mörka magirörelsen där de förespråkar för demoner och användning av de onda elementen. Självklart är det en skam att Aloysius går på en skola där de onda elementen är förbjudna och synen mot demoner är negativa.

Så han vet hur det känns. Hur det är att inte räcka till. Hur det är att tvingas leva upp till andras förväntningar. Hur värdelös och betydelselös man kan känna sig ibland.

"I'm sorry. Jag vet inte hur jag tänkte. Jag skulle aldrig döma dig. Aldrig för att ha känslor och visa dem."

Jag biter mig i insidan av kinden och drar ett djupt andetag. "Jag måste gå."

"Evely-"
"No! I have to go!" Jag sträcker fram ena handen som en signal för att han ska vara tyst och snabbt joggar jag därifrån. På väg till sjukhusflygeln för hälsoundersökningen.

Några minuter senare.

"You're late" konstaterar en väktare men jag himlar bara nonchalant med ögonen och ignorerar honom. Jag går rakt förbi honom men tjock tråd av elektricitet uppenbarar sig plötsligt framför mig. Jag kan höra hur den sprakar och hur det slår gnistor om den.