Häxa

Kapitel 26 - Något farligt

Flashback i Evelyns minne...

30 januari 1985.

"Det kommer bli bra, gumman. Oroa dig inte." Mamma böjer sig ner för att kyssa mig mjukt på pannan och leder bort mig mot den stora skolbyggnaden. Hennes grepp om min hand är hårt och jag känner på mig att hon är nervös. Portarna glider automatiskt upp och jag spärrar imponerat upp ögonen.
"Mamma! Såg du?" utbrister jag fascinerat och hon nickar med ett påtvingat leende.
"Häftigt, va?" Hennes röst låter skakig och instabil. Som om hon ska börja gråta närsomhelst. När vi väl är inne i entrén, kommer två män och två kvinnor emot oss. Det är tomt i entrén men några trappor upp kan man höra sorlet av elever som pratar och går omkring. En ganska lång man i kanske tjugoårsåldern, kommer fram till oss - tätt följd av en ung kvinna med brunt tjockt hår. Bredvid henne står ett barn. En flicka. Hon har långt blont svallande hår med blå snälla ögon och rosiga kinder. Hon ler försiktigt mot mig men jag förblir tyst och står still. En av männen med kolsvarta skarpa ögon står och glor på mig så jag blir alldeles rädd av hans närvaro.

"Ni måste vara miss Komorowska och detta är er dotter... right?" hälsar mannen som är kanske tjugo år och ler snällt mot mig.
"Ja, jag heter Halina och detta är min underbara dotter Evelyn" förklarar mamma och den ena kvinnan framför mig rycker berört till när hon hör mamma. Jag rynkar på pannan åt henne. "Jag skulle vilja prata med er, rektorn" inflikar mamma plötsligt och de går bort för att prata ensamma. Jag tittar upp mot ena mannen framför mig vars pepparkornsögon genomborrar mina olikfärgade. Han stirrar förnedrandes ner på mig och jag sväljer hårt. Då skrattar kvinnan bredvid honom till. Hennes skratt är klingande och melodiskt. Lent och sött som honung. Otroligt vacker är hon också. Hon har samma tjocka bruna hår som mig och intensiva ögon. Hennes leende påminner också om mitt eget med skrattgropar och jag blir nästan mållös över hur identiska vi ser ut. Som kopior.

"Du skrämmer flickan, Remedus." Skönheten dyker upp bakom hans rygg och ser vänligt ner över mig. Hennes leende är varmt och jag känner mig lustigt nog trygg med henne.
"Flickan är nio år gammal, Dorota. Ändå ser hon ut att vara mycket mindre än så. Väldigt kort och liten" konstaterar den läskiga mannen och jag fuktar läpparna med tungan.
"Jag fyller år i januari" svarar jag uppnosigt och mannen höjer ena ögonbrynet varnande, men hon Dorota ler bara ännu bredare.
"Hon är precis som jag hade föreställt mig. Utseendet, hennes personlighet som hennes far. Hon är som precis som m-" Mannen tittar hastigt upp och hyschar Dorota lågt.
"Schh! Du vill väl inte att hon ska höra oss? Nu måste vi radera henne-" Mannen drar iväg sig Dorota några meter bort och de diskuterar högljutt. Jag stirrar förvirrat på de en stund innan den den blonda flickan kommer fram till mig.

"Hello. Jag heter Elizabeth.. Vad är ditt namn?" frågar hon och ler med sina lätt rosa läppar. Hon bär en turkosblå klänning med vita blommor på och i håret en gul fjäril med glittrande rosa vingar.
"Evelyn. Pleased to meet you, Elizabeth. Kan jag kalla dig för Lizzy?" frågar jag osäkert men Elizabeth bara ler knubbigt.
"Självklart. Vi är vännner, eller hur?"

...

...

...

..

"Evelyn!" skriker Yvaine och pekar på en staty ovanför mig. Ljudet av sten som krossas hörs och snart faller statyn ner mot mig. Jag hinner rulla undan innan den mosas mot marken och jag pustar ut. Det är då kniven träffar mig i ryggen. Rakt ner i ryggraden. Ner i alla nervtrådar och bryter sönder alla nerver. Hela min kropp domnar bort och jag ser blodet forsa utöver mig. Färga asfalten röd och hur jag kommer sakta dränkas i mitt eget blod - förblöda till döds. Förlamad av smärta ligger jag kvar på marken med ihopsnörda lungor och det är då jag ser ögonen. Gröna gnistrande ögon.