Häxa

Kapitel 59 - Förvandling

Idag sker det tredje testet i Selektionen. Min skötare kommer in i rummet och skriker på att jag ska skynda och göra mig iordning.

Aloysius har bytt rum till någon annan kille, jag tror Lizzys "pojkvän" Cheng, så jag har ingen rumskompis för tillfället utan bor ensam.

Skötaren tar tag i min arm när jag är påklädd och drar mig ut ur rummet, nedför trappan, igenom de långa kala korridorerna och slutligen kastar in mig i matsalen.

Jag får syn på Ava tillsammans med Robin och Yvaine - sitta vid ett bord och långsamt äta frukost. Trött traskar jag dit och slår mig surmulet ned.

"Vaknade på fel sida av sängen?" skrockar Robin skämtsamt och jag ger honom en förintande blick.
"Är ni nervösa?" frågar Ava och Yvaine rycker på axlarna.
"Vi kan detta. Vi klarar oss."

Efter det sänker tystnaden sig och tröttsamt tar jag en tugga av Robins röda äpple.

"Evelyn Edyta Featherstorm Komorowska, klass 1A."
"That was quick" konstaterar Ava förbryllat och Yvaine instämmer nickandes.
"Du hann inte äta någonting, stanna och ät, så du får lite näring i dig i alla fall."

"Jag måste gå." Jag reser mig nervöst upp och Robin tar tag i min arm.
"Var försiktig."

Jag ler mjukt mot honom.

"Självklart."

I testrummet.

"Vi bestämde oss för att informera eleverna individuellt vad för uppmaningar kommer ske i de kommande testen" berättar Eric stramt. Han sitter på en stol några meter bort från där jag ligger i den tandläkarliknande stolen med elektroder fästa på tinningarna.

"Så man inte skulle ha någon chans att fly innan om det skulle vara ett svårt element?" svarat jag cyniskt och Erics ögon smalnar.

"Nej, eftersom de flesta besked som meddelas i livet levereras oväntat och utan någon förvarning."

Jag drar bara ett suckande andetag och lutar bakhuvudet mot kudden.

"Vad är det för element?"
"Förvandling."

Jag möter Erics blick oroligt och han nickar.

"Lycka till."

*

Det första jag märker att det är mörkt.

Det är natt ute och månens ljus sipprar fram igenom trädkronorna, vilket betyder att jag befinner mig i en tät skog. Jag ligger på den blöta marken och ser mig förvirrat omkring.

Tvärt avbryts jag av ett omänskligt vrål. Det är ett vrål fylld med smärta och lidelse. Jag stelnar till och flackar skräckslaget med blicken åt höger och vänster. Jag kommer snabbt upp på fötter och ser mig skrämt omkring.

Några buskar prasslar till häftigt och jag rycker till innan jag kutar iväg likt en avfyrad raket. Vart vet jag inte, men jag kutar livrädd genom skogen, svischar förbi massa höga träd medan fötterna hamrar mot den hårdfrusna marken. Detta är en av mina värsta mardrömmar. Vara fast i en mörk tät skog och sedan höra ett omänskligt vrål, något som låter animaliskt och främmande.

Plötsligt blickar jag upp mot månen och ser att den är helt full.

Åh, nej, nej, nej...