Häxa

Kapitel 44 - Tidsresa

en väldigt fin låt ^^

Handlöst kastas vi ner på det dammiga golvet och min axel slår i det smutsiga (och hårda) golvet så en skjutande smärta strålar ifrån nyckelbenet ända ut till fingertopparna.

"What the fuck?" utbrister Aloysius och hans starka händer kramar mjukt mina överarmar medan han hjälper mig varsamt upp. Jag ser mig förvirrat omkring och ser att vi befinner oss i korridoren, men att hundratals elever går omkring och pratar med varandra. Vi har rest tillbaka i tiden. Men till vilket år vet jag inte. Skoluniformerna ser lite äldre ut med mer rutiga mönster och affischerna på väggen avslöjar att vi befinner oss under Sovjetunionens tid. Affischerna föreställer missiler som skickas genom luften, upprörda texter om att skapa världsfred och en poster som visar punkbandet Sex Pistols och The Clash. De ska ha en spelning inne i London och prata om den engelska regeringen.

Wow, att få se mina favoritband. Att få uppleva det. Det är en dröm.

"Come on."

Aloysius tar bestämt tag om min hand och vi börjar långsamt röra oss genom korridoren.

"Vad är det som händer? You better have an explanation."
"Vi har rest i tiden. Bakåt alltså."
"What?!" utbrister han överraskat och jag vänder mig för att möta hans uppspärrade ögon. "Kan du bemästra tidsresning?"
"Knappt" svarar jag och vi stannar i korridoren för att lättare konversera.
"Hur många gånger har d-"
"Well, fyra ungefär. I en resa reste jag från sjuttonhundratalet ända fram till sextiotalet och sedan till vår tid."
"Varför har du inte sagt något?"

Han lugnar lite i sitt humör och hans grepp om min hand blir allt mjukare medan han stryker undan några hårslingor från mitt ansikte som har klistrat sig fast mot min panna. Hans andedräkt slår emot mitt ansikte och doften av stark eukalyptus, börjar cirkulera svagt i luften. Våra läppar är några centimeter ifrån varandras innan jag plötsligt förlorar fotfästet och min rygg trycks inte längre mot stenväggen. Aloysius hinner precis grabba tag i mig innan jag faller baklänges och han ger mig ett strängt ryskt ögonkast. Mina kinder hettar till för några sekunder innan jag rycker upp mig och drar ett koncentrerat andetag.

"Vi måste ta reda på i vilket årtal vi befinner oss i."

Vi fortsätter röra oss genom den fullproppade korridoren tills vi når rektorns kontor och jag trycker försiktigt mer dörren till rummet.

"Så ingen kan se oss?" undrar Aloysius och jag skakar på huvudet.
"Nepp. Ingen. Jag vet inte riktigt varför, kanske pågrund av våra tidsanpassade sköldar, men det är lika bra det. Osynliga och ljudlösa. Som spioner." Vi stiger in i kontoret och jag kastar en blick mot kalendern som hänger på väggen.

9 september 1976.

"Hey, ett år efter vi föddes." Jag nickar mot kalendern och Aloysius höjer på ena ögonbrynet.
"Hm. Det betyder att våra lärare är här då. Säkert Eric eller Mr Surgubbe."

Eric. Ja...

Aloysius märker min osäkerhet och ställer sig direkt in i frågningsläge.

"Spit it out."
"Well, jag reste tillbaka förut och hamnade i 1963 där jag såg Eric i vår ålder. Väldigt konstigt att se honom så ung och allt det där" svarat jag och ryser till lätt. Aloysius skakar bara på huvudet och suckar tungt.

"Vart ska vi ta vägen nu då?"
"Ut. Tillbaka till vår tid. Att stanna för länge i det förflutna har sina negativa effekter. Kom."

Vi styr våra steg ut ur rummet och rör oss ut mot entrén där utgångarna är. Men precis innan dörrhandtaget, får jag syn på någon som står ute på gräsplanen med någon i famnen. Jag lutar mig närmre glaset för att se, men det immar igen och nyfiket trycker jag upp dörren. Aloysius hinner knappt efter mig eftersom jag går så raskt och mina skosulor klapprar över den ojämna asfalten. Det är en kvinna. En väldigt ung kvinna med en bebis i famnen. Eller ett småbarn i alla fall. Med rynkade ögonbryn går jag allt närmre och kan snart urskilja färgen på hennes hår och vad för slags kläder hon bär.

"Evelyn" flämtar Aloysius bakom mig och griper tag i min arm. Han drar mig lätt bakåt medan jag lätt kämpar emot.
"Let go off me" ber jag tyst men då lindar han en arm runt min midja istället för att förstärka greppet.
"Vi måste lämna. Det är farligt att se folk så här nära och privat. Du borde veta riskerna med tidsresning!"

Plötsligt längre bort kommer en gänglig man gåendes emot kvinnan och Aloysius bakom reagerar till när han Eric komma promenerandes helt casual.

"What the...är det där Eric?"
"Mm-mh" svarar jag bekräftandes och observerar Eric och kvinnan väldigt noga. Deras munnar börjar röra sig småningom och jag sliter mig lös ur Aloysius grepp för att höra de bättre.
"Evelyn, come on! Vi måste dra!"
"Schh!" fräser jag för att hyscha honom.

Jag tar några steg närmare så jag står ungefär bara en meter ifrån Eric och kvinnan.

"Otroligt att du blev rektor" ler kvinnan som ser väldigt bekant ut.
"Det var det vår förra rektor Harrison ville, Kat" svarar Eric och jag inser att hon är barndomsvännen, flickan från '63. Min blick glider ner till barnet och mitt hjärta stannar. Jag stirrar rakt in i hennes ögon och får en obekväm stor klump i halsen.

Barnet har heterokromi precis som jag. Två olikfärgade ögon. Det vänstra grönt och det högra blått.

"Är det hon?" Eric nickar mot bebisen och Kat ler varmt.
"Är hon inte vacker?"
"Det finns mycket drag av honom i henne. Jag kan se och höra det."
"Låt oss hoppas att hon inte blir som honom då, Eric. Hon är inte ond." Kat stryker undan några ljusbruna hårslingor från barnet som jag fortfarande är helt stum av.
"Men hon liknar dig, otroligt mycket" ler Eric mjukt och höjer handen för att försiktigt stryka undan en envis hårslinga från barnets ena rosiga runda kind.
"Jag vill att du blir hennes pappa" ber Kat och Eric möter hastigt hennes blick.
"Me?"
"Yes, you. Hon kommer behöva en fadersfigur och jag vill att du blir det. Du är den enda som har varit där för mig, Eric. Du förtjänar det mer än vad han någonsin kommer göra."

De är tysta en stund medan de tittar på varandra eller håller på med flickebarnet.

"Vad heter hon?" frågar Eric plötsligt och Kats ansikte spricker upp i ett skinande leende.
"Jag vill ge henne ett unikt och vackert namn."
"Ett utländskt?"
"En blandning." Kat blinkar med ena ögat.
"Gud, jag hoppas att det inte är polskt."
"Eric!" skrattar Kat och Eric ler brett.

"Snälla, vi måste gå nu." Aloysius väcker mig ur mina tankar och han tar skarpt tag om min midja - vevar in mig som om jag vore en fisk eller något.
"Nej, vänta Aloysius. Inte än. De ska berätt-"
"Nej, vi måste dra nu! Effekterna har redan börjat verka!"

Aloysius sliter tag i mig och mina händer pressas emot hans bröstkorg och sluter sig om hans tröjkrage på hans vita strykta skjorta.

"Nej!" utbrister jag panikslaget och snor runt för att höra namnet uttalas, men det är försent. Jag ser hur Kat öppnar munnen men allt ljud har redan blockerats och istället sugs jag tillbaka till nittiotalet igen.

eyy jag älskar att åka buss ((:

Hoppas att alla mår bra! Om inte, ni kan alltid prata med mig <33 Var inte nervösa eller blyga, jag lyssnar och finns.