Häxa

Kapitel 58 - Ett krig

Mina ögon slås panikslaget upp och jag flyger ifrån stolen. Elektroderna mot mina tinningar slits av och svimfärdigt staplar jag till.

"Evelyn!" utbrister Eric och den ena väktaren griper tag i mina armar. Hela mitt inre kokar av en fruktansvärd beredd och jag sliter mig lös från väktarens stenhårda grepp. Eldslågor flammar upp i mina händer och jag stirrar på Eric.

"Är ni sjuka i huvudet?!" skriker jag och väktaren drar fram sin elpåfösare.

Eric ser på mig med en blick jag inte kan läsa och kontrollanten bredvid ser skräckslagen ut.

"Släck lågorna" ber Eric lugnt och jag skakar ilsket på huvudet.
"Nej...det ni använde emot mig i testet...mina vänner...sådant gör psykopater!" utbrister jag och minnesfragment av mina vänners dödsrop ekar i mitt huvud.

"Eve-" börjar Eric. Han tar ett steg fram.
"Nej!" avbryter jag och eldslågorna flammar till.

Väktaren är blixtsnabb. Han stöter till med påfösaren mot mitt ena ben och eldslågorna slocknar. Jag tappar fotfästet och tvingas ned på knä. Väktaren vrider upp min arm på ryggen och jag grimaserar smärtsamt.

"Stopp! Det är inte nödvändigt" ber Eric och håller fram handen mot väktaren. Väktaren muttrar surmulet och trycker till min arm innan han motvilligt släpper mig. Jag släpper ut ett plågsamt stön och andas spänt ut.

"Hon bröt mot minst fem regler nyss. Det är en rejäl bestraffni-"
"Det är jag som bestämmer här i min skola!" utbrister Eric argt och väktaren tystnar tvärt.

Eric drar ett spänt andetag och ser på mig.

"För henne ut till sjukhussalen."

Väktaren tar hårdhänt tag om min arm och mörkt stirrar jag på Eric innan dörren öppnas och jag tvingas gå. Vi kommer uti korridoren och väktaren styr mig mot sjukhussalen.

"Detta är oacceptabelt. Att er rektor tillåter sig själv tasslas omkring av uppkäftiga ungdomar."

Jag himlar med ögonen och känner en spydig kommentar bildas i min mun, men jag tiger och förblir tyst.

Vi kommer in i sjukhussalen och mina ögon fångar genast Aloysius ryggtavla som tillsammans står med Ava.

"Aloysius!" skriker jag hest och sliter mig lös från väktaren.

Aloysius vänder sig oroligt om och hans ögon lyser upp som solen. Jag rusar överlyckligt fram och slår armarna om honom. Han sluter sina armar kring mig och lyfter mig upp från golvet. Jag borrar in ansiktet i hans ena axel och klänger mig på honom för livet - vill inte se eller höra honom i smärta igen.

"Du är okej, Evelyn. Du är okej. Du är okej" flämtar Aloysius.

Jag drar mig långsamt undan från honom och han ser på mig med oroliga men överlyckliga ögon. Jag vänder mig om till Ava och kramar henne med. Hon omfamnar mig starkt och jag andas skakigt ut.

"Helt jävla sjukt test" viskar jag.
"Så du såg det med?"

Jag drar mig undan och ser på henne.

"Varför gjorde dem så?" undrar jag skakigt och hon suckar tungt.
"Någon sjuk motivation så vi skulle klara testet."
"Det kändes som jag skulle dö" flämtar jag och Aloysius flätar sina fingrar runt min hand mjukt.
"Men du lever. Det är okej. Det var inte på riktigt."
"Men det kändes som det."

Jag drar en hand genom mitt guldbruna hår och blickar bort mot ingången. In kommer Eric - tätt följd utav två väktare och Kate. Jag känner ilskan bubbla till i mig igen.