Häxa

Kapitel 55 - Telepati

Telepati (enligt den förskönade definitionen av människor): "telepati eller tankeläsning är direkt mental kontakt med en annan person; meddelande med hjälp av språk, koder, tecken eller andra kända signalformer."

Telepati (definitionen publicerad av Stiftet, den magiska styrledningen, regeringen i häxvärlden): "telepati är en samling olika kraftformer, en med kommunikation mellan individer och en annan via illusioner och drömmar. Den vanligaste som förekommer är tankeläsning, en form där man har tillgång till andras tankar; se eventuellt tankeläsning, fördjupning."

Jag vaknar upp i blött gräs. Lyckligtvis skyddar kläderna mot det och jag drar ett djupt andetag.
Trött ställer jag mig upp och ser mig omkring.

Jag känner igen det här stället.

Det är mitt område. Jag är hemma. Hemma i mitt grannområde. Jag känner igen allt. De röda små pittoreska husen, parken nedanför vid ån, den lilla kiosken längre bort och den slitna lekplatsen inne på gården.

Jag befinner mig vid strandbrynet vid vattnet, några meter ifrån husen som ligger på en slags kulle. Plötsligt fylls jag med hemlängtan. En överväldigande stark känsla av att rusa in i gården och leta efter mitt hus. För uppdraget jag ska utföra, måste ha något med mina minnen att göra. Jag ser mig omkring en gång till innan jag bestämmer mig för att gå upp till husen.

Det är då det märkliga inträffar.

Ju längre jag går fram, ju längre bort verkar husen vara. Det verkar som för varje steg jag tar, så flyttas husen flera meter bakåt. Förvirrad börjar jag springa mot dem, men det känns som jag springer på ett löpband och flyttas inte fram. Husen växer i längd men böjer sig allt mer bakåt, och mitt synfält börjar bli suddigt av den mentala ansträngningen, då mina hjärna inte förstår vad som pågår. Jag stannar upp och böjer mig framåt för att inte bli galen. Det här är en av mina värsta mardrömmar. Vara fast i något som jag inte vet vad det är.

Utmattad faller jag ned på knä medan jag försöker lista ut vad jag ska göra. Detta är en illusion. Det kan inte vara äkta. Jag sträcker mig efter en blomma i rosbusken och luktar på den. Ingen doft. Vilket betyder att detta är bara en illusion som jag är fast i och måste hitta en väg ut.

Frågan är bara vart?

Plötsligt piper armbandet runt till min handled till och jag blickar ner.

30 minuter kvar.

Va?! Bara en halvtimme? Har det redan gått så lång tid? Jag måste skynda mig. Stressat börjar jag springa uppför kullen mot husen som böjer sig allt längre bakåt. Jag känner hur det vänder sig i magen av ansträngningen men jag ger inte upp - jag fortsätter springa.

Detta är inte verkligt. Det är bara på låtsas. Bara en ofarlig illusion.

Jag kommer till några trappor men när jag kliver på dem, känns det som mina fötter glider igenom och fastnar i kvicksand. Jag griper tag om räcket men den smälter också likt glass en varm sommardag och hela mitt huvud värker. Hur tar jag mig ut härifrån? Ur denna illusion? Vart ska jag?

Jag fortsätter uppför trapporna, fast det känns som jag smälter in under marken. Utmattat flåsar jag för det känns som jag går uppför tusen trappor, men egentligen är det säkert bara tio stycken. Bena är tunga som bly och hela världen snurrar framför mig. Men jag ger inte upp. Jag kämpar uppför trappstegen och faller plötsligt rakt ut på den våta asfalten. Mina händer tar emot stöten så handflatorna skrapas upp och bildar sår.

"Kurwa" mumlar jag smärtsamt och reser mig långsamt upp. Jag tittar ner på mina handflator och grimaserar åt blodet som tränger sig fram ur huden. Irriterat riktar jag fokuset framåt och ser att jag befinner mig på innergården. Lekplatsen med de blå gungorna, skymtas några meter längre bort. För en kort sekund känner jag en överväldigande känsla av glädje och barnslighet, innan den försvinner likt man har blåst ut ett ljus och allting mörknar omkring mig. Jag står framför porten i mitt trapphus. Jag är bara några meter ifrån min gamla lägenhet.