Häxa

Kapitel 62 - Osynlighet

Osynlighet (enligt den förskönade definitionen av människor): "Föremål är synliga på det sätt genom att ljus i det synliga våglängdsområdet reflekteras från föremålets yta och träffar betraktarens öga, så är den naturliga formen av osynlighet ett föremål som varken reflekterar eller absorberar ljus."

Osynlighet (enligt Stiftet, den styrande häxledningen i värden, regeringen): "Osynlighet är också ett av de få elementen som liknar det i den mänskliga världen. Dock så betraktas osynlighet som ett föremål eller en organism, givetvis med den besuttna förmågan, som något eller någon som inte vill ge sig tillkänna och kan då med hjälp av rätt slags energi, aktivera de sensorer hos sig som utsöndrar förmågan att varken reflektera eller absorbera ljus."

***

Nästa dag är måndag. Idag sker det tredje fjärde testet. Vad för element vet jag inte dock på grund av den där dumma regeln Eric införde i skolan.

Jag står i korridoren vid mitt mörkgröna skåp och håller på att stoppa in mina läroböcker, när ett högljutt tisslande uppstår i samlingen av elever. Jag känner allas blickar bränna i ryggen på mig och vänder mig bävande om. Aloysius står bredvid mig och rynkar själv ögonbrynen åt den plötsliga uppmärksamheten på oss två.

Sedan ser jag det. Alla elever håller i tidningar. Nyhetstidningarna som anländer till skolan när något viktigt eller värt pressen sker. Alla stirrar på oss som vi vore två missfoster på cirkus. Jag ser Tina tillsammans med Grace och Jane stå och blänga på oss. Graces och Janes ansikten är fyllda med belåtenhet men inte Tinas. Hon ser livrädd ut med sin mörkblå mössa över sitt svarta raka hår.

Jane traskar plötsligt över till oss med ett triumferande leende och med tidningen i sina händer med sina nymålade rosa naglar. Hennes isblå ögon stinger lika svart och giftigt som hos en orm som ska döda sitt byte. Känslokall och fokuserad.

"Det är som en boomerang. Allt dåligt kastas tillbaka mot en i slutet. Och detta är slutet för dig, Evelyn. För allt du har gjort mot mig och min James. Likaså gäller dig, Aloysius. You two are out of the game."

Hon flinar snett och trycker tidningen mot mig med ett flin. Förbryllat ser jag ned på den och en kall hand kramar om mitt hjärta. På första sidan lyder rubriken;

Deportering av dem med slaviskt ursprung? Nytt förslag från Stiftets ledande parti White Roses, partiledare Susannah White.

Jag sneglar upp igen och möter Janes blå självbelåtna ögon. En impuls av ilska sköljer över mig och jag gör en ansats att attackera Jane, men Aloysius drar mig härsket tillbaka genom att gripa tag i min arm - förhindrar mig från att smälla till Jane.

"Patetiskt" fnyser Jane högt och ger mig bara en nedlåtande blick innan hon promenerar självsäkert iväg - följd av sina underlägsna hundvalpar. Tina möter min blick med sorg i sina svarta smala ögon och gör en ansats att stanna till, men Grace drar då bara henne otåligt i kavajärmen och de båda två rusar efter Jane.

Kokandes av vrede står jag kvar med Aloysius arm runt min och vet inte om jag ska skrika eller gråta av nyheten.

*

"Uh! Jag borde ha varit där och visat den där strutsen Jane på ett och annat" utbrister Yvaine surmulet och Ava drar på ena mungipan bekymrat.

Vi sitter i vårt hemliga allrum bara jag, Yvaine och Ava. Robin är och genomför testet. Aloysius har sin modersmålundervisning i ryska som han alltid har på torsdagar. Vart Lizzy har tagit vägen vet jag inte. Jag har ingen kontakt med henne längre. Hon försvann som ett spöke. Likadant med Michael. Ibland glider man isär utan någon som helst aning.