Häxa

Kapitel 61 - Stiftet

Åska. Det är det första ljudet som exploderar genom luften. Det följs av ett sprakande sken över den mörka natthimlen. Blixt.

Jag står på ett fält. Mina ögonlock är tunga som våta tygskynken och det tar en tid innan mina ögon vänjer sig runt mörkret som omringar mig på det kala fältet. Det ser ut som ett fält där strider och krig har utkämpats. Fält som ännu än idag finns kvar i Europa - bara döda kala områden där ingenting kan växa eller där liv inte bosätta sig.

Marken under mig är mjuk, alldeles för mjuk en kall vinternatt. Först ser jag inte vad marken består av, men sedan ser jag det.

Kroppar. Lik.

Miljontals döda kroppar - utspridda likt sandkorn över marken. Munnar liknandes svarta hål, livlösa släckta ögon och med en hy lika blek som snön. En iskall hand kramar om mitt hjärta medan blixtrar slår ned i skyn framför mig - sänder ut ljusstrålar över fältet och slungar mig plötsligt bakåt med ett starkt sken exploderandes framför mina ögon.

Suddiga bilder av olika katastrofala scenarion, kraschar och blixtrar återigen ned framför mina ögon. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken, jag kan känna paniken riva i mig, men den utlösts inte. Skräcken förblir kvar inom mig medan jag ser smärta, hopplöshet, folk som skriker och flyr för sina liv, våldsamma slagsmål, massvis med blod och så ett märke. En symbol, ett emblem.

Symbolen är inristad på en grind. En rostig svart grind. Det är som jag flyger i skyn över grinden - bevittnar allting. Bortom grinden uppenbarar sig en byggnad, en akademi - en institution. En skola större än Sacramente, en pampigare och högre än någon skola jag någonsin sett. Den är ståtlig. Majestätisk, häpnadsväckande.

Och jag dras till den. Det är något som kallar mig dit. Som två vända magneter. Och en röst. En mörk och mäktig röst.

Evelyna...
Vi har väntat...
Så länge...så länge, så länge....
Du är en av oss. En av oss.
Anslut dig. Annars...

Annars hämtar vi dig...

Viskande mjuka röster som leker ljuvt med min hjärna. Stryker mig varsamt över håret och viskar lågt i mitt ena öra att jag måste hem. Hem till dit jag hör till.

Plötsligt attackerar något mig våldsamt framifrån och släpper ut ett primitivt, mardrömslikt, nästan onaturligt vrål. Jag skriker till så det ringer i öronen och panikslaget, alldeles genomsvettig och skakig, vaknar jag upp i min säng. Hysteriskt flackar jag omkring med blicken i mitt rum, men jag är ensam. Aloysius är rumskompis med en annan. Med Lizzys pojkvän Cheng. Jag kastar en flyktig blick på klockan. Hon är bara halv tre på natten.

Hastigt kommer jag upp på fötter och lindar en röd filt runt mig. Jag öppnar ljudlöst dörren och tassar ut i den långa kala korridoren. Stressad navigerar jag mig igenom hallen och försöker desperat hitta Aloysius dörr.

Jag är oftast tung i mina steg, men förvånansvärt lätt just nu. Det kan vara paniken i mig som driver mig framåt utan distraktioner eller annat uppehåll. Slutligen finner jag Aloysius rum och knackar eldigt på träet. Det dröjer några sekunder, men slutligen öppnar en yrvaken och förvirrad Cheng Lee dörren. Han stirrar på mig, som om jag vore ett spöke från det förflutna - här för att hemsöka och tortera honom i all evighet.

"Evelyn...?" frågar han undrandes - inte säker på om jag är Evelyn eller inte.
"Yes. Jag måste se Aloysius, ursäkta mig" avbryter jag och tränger förbi mig honom i tröskeln.
"Hey..." börjar Lee men ger sig och stänger igen dörren tyst.

Jag blickar utöver rummet och ser Aloysius sitta i sin säng - svetten i hans ansikte glänser från månljuset och jag drar ett djupt andetag.

"Du såg det med, eller hur?" andas jag och han nickar skärrat.