Häxa

Kapitel 4 - En röst

Resten av festen (ha, det rimmar) blir bara ett enda virrvarr av alkohol och dansande människor. Nästa morgon vaknar jag upp - mörbultad i alla kroppsdelar och med en hemsk huvudvärk.

Så här känns det att ha en bakfylla asså. Kul.

Jag gäspar stort och stapplar fram till Elizabeths säng. Hennes armar ligger slappa över hennes tunna kropp och jag märker på direkten att något är fel. Hennes hy är likblek (trots att hon är ljus, men inte så här sjukligt blek) och hennes ansikte är alldeles svullet.

Jag rullar över henne på sidan och mitt blod fryser till is.

Vit skummande fradga strilar ur hennes mun och panikslaget stapplar jag bakåt. Hennes ögon är vidöppna och mina händer börjar skaka.

Sedan dyker minnet av drycken upp. Någon måste ha hällt något giftigt i hennes mugg. Den där mannen.

Men var-

Orsaken varför får mig nästan tappa andan och jag sväljer hårt. Giftet var menat för mig, men Elizabeth förväxlade våra muggar. Det är jag som borde ligga i min säng - medvetslös eller död. Jag sträcker mig panikslaget efter vår gemensamma telefon och slår numret ner till skolsjukhuset.

Fem minuter senare hämtar våra sjuksköterskor Elizabeth med bår och all möjlig medicinsk utrustning. Jag följer efter sköterskorna ända ner till slutkorridoren, där jag står kvar med en filt lindad runt min kropp och alldeles svettig panna. Mitt hår är trassligt och tårarna är inte långt bort från att bryta ut. Mr Coddington dyker upp bakom mig och lägger en tung hand på min axel.

"Hur mår du?" frågar han mjukt och jag skakar på huvudet för att meddela att jag inte är ett dugg okej. Han nickar och handen försvinner från min axel. Jag drar ett djupt andetag och när båren med Lizzy försvinner längs hörnet, går alla nyfikna elever in till sina lektioner, men jag mår alldeles för dåligt, så istället traskar jag iväg ut mot den lilla parken. Det är oktober så det är inte jättefint som det brukar vara på sommaren, men höstfärgerna smälts samman och skapar en varm mysig stämning.

Evelyn.

Jag rycker till och ser mig skrämt omkring. Jag svär på Gud att jag hörde det där i mitt huvud. Som om något hade tagit sig in i min huvud och börjat mixtra med hjärnsignalerna. Mitt födelsemärke bränner till och jag ser ner på handleden. Jag flämtar till. Märket lyser. Det gnistrar isblått och jag min puls ökar drastiskt.

Evelyn, var inte rädd.

Rösten är förföriskt mjuk. Den hade inte ens krusat vattenytan om den var en sten.

"Vem är du?!" utbrister jag skräckslaget och sväljer hårt. Några buskar prasslar till och jag snor runt med bankande hjärta.

Inom sinom tid.

Buskarna prasslar till igen och jag spänner blicken. Men ur löven slinker en kolsvart katt ut. Något i dens ögon är bekant. De är magnetiska och isblå - lyser mot allt det svarta. Bryter kontrasten.

"Hej där" viskar jag med en sockersöt röst som man får när ett gulligt djur kommer förbi. Jag sträcker vänligt fram handen och katten stryker sig mot mig. Hans päls är alldeles len och mjuk. Jag klappar katten försiktigt över huvudet och ler smått.

Gud vad vacker.

"Evelyn?" Jag snor runt och ser James stå några meter ifrån mig. Katten väser föraktfullt åt James innan han springer iväg. 

Men James skrattar bara och lutar sig mot ett träd. Han har en på sig en skrikig röd tröja och ljusblå Levis-jeans med svarta kängor. Jag måste erkänna att han ser väldigt het ut i de kläderna. Otroligt attraktiv.

"Vad?" utbrister jag spydigt och James går fram till mig.
"Du missar din lektion".
"Det gör du också om du ska stå här och prata med mig" käftar jag emot och James suckar.
"Du. Förlåt. Jag vet att jag betedde mig som ett svin i biblioteket, men du behöver ju inte fräsa åt mig hela tiden".

Han tar tag i mina händer och jag gör ett ogillande ansiktsuttryck. Jag rycker åt mig mina händer som om jag har bränt mig och blänger på honom argt.

"Gå, James. Innan något händer" varnar jag honom med dov röst.
"Som vadå?"
"Jag tror du inte vill veta det" svarar jag allvarligt.
"Hotar du mig?"

James ser på mig med ett hånfullt flin.

"Bara gå härifrån!" snäser jag och börjar gå mot en bänk. James griper tag i min arm men då snor jag runt och ser rakt in i hans ögon. Han skriker plötsligt till och faller ner på knä. Han vrider sig i en smärtsam ställning och skummande fradga börjar strila ut ur mungiporna på honom. Alldeles förskräckt faller jag ner bredvid honom och börjar famla med mina händer över honom.

"Shit, shit, shit..." svär jag lågt och känner pulsen öka drastiskt.

Vill du rädda honom, Evelyn? Eller vill du inte det?

Där är den där rösten igen. Men tydligare och starkare. Jag ser ner på James som får värsta anfallet och känner plötsligt ett överväldigande begär att lämna honom där på gräset.

Nej men Gud, hur tänker jag?!

Jag försöker skjuta bort rösten och fokuserar istället på James. Jag vet inte vad ska jag göra. Han håller på att dö. Vad ska jag göra?! Herregud. Jag kupar händerna kring hans ansikte men är för uppjagad för att tänka klart. Då känner jag av någon annans närvaro.

"Evelyn! Vad händer?" Rektorn Eric rusar fram till oss och blir alldeles förfärad när han ser James. "Vad har hänt?!" Han ser på mig och jag skakar på huvudet panikslaget. Hans uggla svävar efter honom och hennes ögon smalnar genast när hon ser James lealösa kropp på marken.

"Jag...vet inte!" Det är en lögn för jag vet vad som hände. Jag hände. Jag orsakade detta.

"Bara mörk magi kan skapa något sådant" mumlar Eric bekymrat och jag känner klumpen växa i halsen. Mörk magi. Svart magi. Vi häxor har blivit varnade för det. Vi har blivit undervisade om vilken sida vi skulle välja. Den mörka eller ljusa. Lite som Star Wars - Anakin Skywalker. Vid arton inträffar det. Då är det dags att välja vilken sida man står på. Den goda eller onda.

"Kommer han dö?" frågar jag skärrat.
"Svårt att säga. Men han har stor chans att överleva om vi för honom till sjukhusrummet NU. Följer du med?" Eric ser på mig och jag stirrar på hans utsträckta hand. Vi ska teleportera alltså. Okej...
"Ehm, jag har aldrig transporteras förut...".
"Det är ingen fara. Håll bara ett hårt grepp om min hand och slut ögonen".

Jag nickar och motvilligt tar tag i hans hand. Och innan jag vet ordet av, sugs jag in i ett stort svart hål.