Häxa

Kapitel 23 - Synen

När jag slutar arbetspasset och dagen är över, söker jag upp mina fellow mates. Yvaine och Robin har redan försvunnit iväg men Michael väntar på mig precis utanför köket. Jag krockar nästan med honom.

"Michael..." utbrister jag lite tafatt men sedan ler brett mot honom så mina raka tänder blottas. Men han ser inte glad ut. Hans gröna skarpa ögon borrar sig in i mina och hans käkar är sammanbitna. Hans kroppshållning är stel och han har lagt passivt armarna i kors. Jag stirrar undrandes på honom.

"What is it?" frågar jag försiktigt och han fnyser hånfullt.
"Oh, you know exactly" svarar han spydigt och jag hajar till.
"Excuse me? Vad är det med dig?" snäser jag defensivt och han himlar med ögonen.
"Sluta spela dum."

Förvånat stirrar jag på honom medan ilskan växer sig större inom mig. Vad är det han pratar om?

"Varför är du så elak?" utbrister jag sårat medan vi fortsätter genom korridorerna upp till våra rum.
"Elak?" ekar han och skakar på huvudet förnedrandes åt mig. "Och det ska komma ifrån dig."

Chockat bromsar jag upp och glor på honom. Vad händer med honom?

"Varför är du så arg på mig?"
"Varför? Åh, jag ska tala om varför, Evelyn. Jag trodde du älskade mig mer än att göra så här mot mig. Jag trodde vi hade något. Något speciellt." Han stirrar på mig med sina blixtrande ögon och jag skrattar humorlöst till.
"Så, det är de det handlar om? Vår relation? Well, om du inte varit så jävla överbeskyddande och kontrollerande skulle jag kanske fortfarande varit intresserad av dig!" fräser jag bittert och han blinkar berört till. Jag vet att jag träffade en öm punkt när jag sade så, men han har ingen rätt att vara så nedvärderande mot mig.
"Det här har ingenting med mig att göra!" utbrister han och våra röster blir allt högljuddare. Jag fnyser högt åt honom.
"Du skulle alltid bli så himla svartsjuk eller plötsligt intresserad av vad jag höll på med. Hela tiden. Du var alltid där. Som en stalker. Jag kunde aldrig bli av med dig. Det var jävligt jobbigt och jag önskar att jag aldrig hade blivit kär i dig från första början!" skriker jag och min röst ekar mellan väggarna. Jag inser att det jag precis har sagt, har sårat Michael djupt eftersom jag kan se hur han kämpar emot tårarna.
"Så det är över nu alltså? Det är slut mellan oss?" viskar han med en sprucken röst och jag sluter ögonen så tårarna får strila nedför mina rosiga kinder.
"Det var aldrig någonting mellan oss" viskar jag gråtfärdigt och går sedan motvilligt iväg från honom. Den här gången följer han inte efter eller ropar mitt namn. Den här gången är det över på riktigt. Den här gången finns det inget mer "vi".

Jag torkar ursinnigt bort tårarna med min tröjärm innan jag bestämmer mig för att gå iväg till expeditionen. Jag ska be om att få byta rumskompis. Vad som helst är bättre än Michael. Innan man stiger in på expeditionen, måste man hålla handen mot en liten utristad tavla med en latinsk text på som säger magiker från födelsen, magiker till döden. Jag pressar handflatan mot den och upprepar uttråkat orden innan jag äntligen får stiga in. Kate sitter i det första rummet bakom bordet, för utbyte av rumskompisar eller byte av rum. Men jag tänker inte byta rum. Michael var den som började bråket och också den som får flytta. Jag går vingligt in på Kates kontor med rödgråtna ögon och svullet ansikte. Hennes Husky Isadora, lyfter genast på huvudet och möter min blick med sina fridfulla blå ögon. Isadora ställer sig upp och går långsamt fram till mig med svagt viftande svans och vaksamma ögon.

"Har du druckit någonting?" frågar Kate misstänksamt och upprört skakar jag på huvudet. "Är du säker?"
"Ja, det är jag det. Jag kommer hit för jag vill byta rumskamrat." Kates perfekt formade ögonbryn skjuts upp i längden av förvåning och hon börjar omedelbart bläddra i en pärm.
"Okej...vem bor du tillfälligt ihop med nu?"
"Michael. Michael Bell. Årskurs 1, Klass 1A" svarar jag och hon tittar upp på mig. Hennes mandelformade ögon är exakt likadana som mina och jag förundras ännu en gång över hur identiska vi är.
"En pojke? Du vet väl att det är emot reg-"
"Det var principal Mr Hemmings som parade ihop oss." Kate nickar kort.
"Det står här att din riktiga rumskompis är Elizabeth "Lizzy" von Fitzroy. Det står också att hon är inlagd på sjukhusrummet men kommer skrivas ut om tre dagar. Stämmer det?"