Häxa

Kapitel 63 - Något är fel

Jag vaknar upp på något hårt under mig. Kantigt med en ojämn yta. 
Bävandes öppnar jag ena ögat och bländas av solens strålar ovanför mig. De kysser mitt ansikte likt mjuka smekande fjädrar och jag fuktar mina läppar med tungan - endast för att upptäcka hur torr mina läppar är och hur dem smakar...

Salt.

Skrämd sätter jag mig upp och allt blod lämnar mitt ansikte när jag upptäcker vart jag är.

Havet. Vatten. Ute i ingenstans.

Panikslagen snurrar jag runt och flackar med blicken över naturen medan jag känner hur mina lungor förbereder sig för en hyperventileringsattack.

Skräckslagen ställer jag mig upp och tårarna börjar bränna likt eldslågor bakom ögonlocken. Vågorna smäller upp runt mig när de träffar stenarna och några skrikande fiskmåsar seglar ovanför mig i luften. Vinden ger glid till deras vita vingar och blek i ansiktet stirrar jag utöver havet - det är oändligt och den blå färgen sträcker sig flera mil. En vind fläktar mot min fuktiga kropp och jag slickar mig panikslaget om mina salta läppar.

Jag kvider till av rädsla och i en sekund av förlorad fokus, slinter jag med ena foten över den hala stenen och faller ned i vattnet. Mitt vänstra ben slipas upp längs kanten på stenen i fallet och river upp ett helt sår. Panikslagen hinner jag kippa efter två andetag innan jag försvinner under vattenytan.

Vattnet sköljer över mig som ett stort slukande gap och neurotisk börjar jag sprattla med kroppsdelarna - försöker få kontroll över situationen, men skräcken är så stark att jag inte ens kan få ett grepp om jag lever i min kropp eller om min kropp lever i mig.

Hysteriskt försöker jag styra mina armar att simma uppåt, men en massiv våg slår tillbaka och den väldiga kraften utsätter mitt huvud för ett högt kraftigt tryck och det svartnar till för mina ögon en sekund.

Paniken klöser i mig likt en ilsken katt mot ett klösträd.

Jag kan inte känna tårarna rinna nedför mina kinder, men paniken kan jag känna. Den plågade outhärdliga känslan känns alltid.

De ljög för mig. Jag borde ha anat det. Osynlighet de sade, men vatten det blev. Det är ett test. De vill testa mina förmågor och se om jag kan tillverkas och bli en produkt av deras sort. Men det kommer jag aldrig bli. Det ska jag aldrig bli. Jag vägrar visa min svaghet. Jag måste vara stark.

För mig själv. För mina vänner. För min familj. För världen.

Jag måste hitta en väg upp. Snabbt innan min luft tar slut. Som magiker kan jag befinna mig under vatten och hålla andan längre än en människa, men mitt syre är inte oändligt. Jag måste upp. Smått stressad börjar trampa vatten medan jag flaxar med armarna uppå-

Nej.

Nej.

Nej, inte upp.

Ut. Jag måste hitta en väg ut. 

Det är en utmaning. Ett test. Det är något som ska göras, något som måste genomföras och bli klart. Jag måste använda mig av divination. Nu måste jag lära mig att styra mina krafter.

Stillsamt sluter jag ögonen och tillåter min kropp att bli tyngdlös i vattnet. Tillåter mig själv att skala bort det yttre lagret av panik och rädsla för att bringa fram modet och styrkan. Jag vet att jag har det, det enda knepiga är hur jag ska få fram den och visa upp den för världen.

Samlad sträcker jag ut armarna i vattnet medan vågorna bryter för fullt mot klipporna och stenarna ovanför mig.

Andas, Evelyn. Andas.

Och med ens tynar ljuden runt om mig bort - dör ut likt sirener körandes förbi en på Autobahn-motorvägen i Berlin. Vågorna smeker nu min kropp istället för att misshandla den. Jag finner ett lugn och i det lugnet finns harmonin, det synkade samspelet mellan min magiska kärna och min fysiska sträng.

Jag ska hitta något.

Där! Det är utmaningen! Jag ska finna något och med dessa objekt kan jag genomföra utmaningen.

Den robotsliknande rösten från mitt armbandsur, sliter mig ut ur divination-koncentrationen och jag återvänder till kaoset med smällande vågor ovanför mig och i vattnet.

Jag blickar nedåt genom mina fötter och inser att jag inte är så långt ifrån botten. Jag slappnar av i kroppen och tillåter mig själv att bli tung medan jag sjunker ned till sandbottnen. Mina fötter slår emot sanden och några neonfärgade fiskar simmar stillsamt omkring mig.

En svart ål smeker längs min vrist och ett kvävt skrik slinker undan mina läppar medan jag hoppar bort från den slemmiga reptilen. Rysandes skakar jag på mina axlar innan jag återfår fokuset och lugnar ned mina flämtande andetag.

Koncentrerad ser jag mig omkring i jakt på vad jag ska finna medan klockan tickar statiskt på armbandet runt min handled.

Plågad av paniken börjar jag trampa vatten medan jag känner hur mina lungor håller på att explodera. Neurotisk sträcker jag mina händer upp mot vattenytan medan jag känner hur vattnet sipprar in genom mina mungipor.

Kom igen! Kom igen!

Mina ben tar sats från simtagen men ytan känns som det är flera mil ifrån den. Ju mer jag fokuserar på att simma upp mot ytan, ju längre bort tycks den vara. Mina lungor bränner från all ansträngning och jag känner medvetslösheten smyga sig allt närmre på.

Fortsätt, Evelyn! Du är snart där!, skriker jag till mig själv men det är för sent. Mitt sinne har redan lagt av och blir svart. Tillhörigheten till omgivningen slocknar och jag sjunker ned i vattnet tyngdlöst.

*

Hörrni! Förlåt så mycket att jag har varit sämst med uppdateringen!

Jag var på skolresa förra veckan i Tyskland och Tjeckien, kunde inte då uppdatera eller skriva några kapitlen tyvärr. Denna vecka är de sista skoldagarna och allt skolarbete måste in. Tyvärr kommer min uppdatering svikta i kvalitet och jag önskar att jag hade mer tid, men det finns ingen tyvärr. Ni får bara stå ut och det vet jag att ni kan! Ni är starka och tåliga <3

Ni får ett kapitel till imorgon som belöning från er kärlek och tålamod. Älskar er, tack för allt stöd och era fina kommentarer!

citat: en dag i taget, stressa inte

quote: one day at a time, don't stress

//julia <33