Häxa

Kapitel 7 - Besatt

Nästa dag är söndag och som tur börjar min första lektion klockan elva. Klockan är nu nio, så jag ligger kvar i sängen med tunga ögonlock och ett nyvaknat grinigt humör.

"Godmorgon" hälsar Michael och jag mumlar något till svar. Jag vill bara somna om, men jag kan inte skolka.
"Trött eller?" retas han och drar på sig en vit t-shirt. Jag hinner se hur hans armuskler spänns och jag ryser till av behag.

Det är något...sexigt, med muskler.

Kanske för man anses vara vältränad och hälsosam?

Egentligen inte.

Man kan fortfarande vara jävligt hälsosam och nyttig, trots att inte ha några extrema magrutor.

"Jag börjar om en timme. Du då?" frågar Michael och rufsar till sitt ljusblonda morgonhår.

Jag håller upp två fingrar mot honom och han ser misstroget på mig.

"Är du så lat att du inte ens kan använda rösten?"
"Jag har basröst på morgnarna" förklarar jag med världens mörkaste röst.

Michael skrattar varmt till.

"Jag går nu".
"Vilken lektion?"
"Bryggeri".

Jag skrockar humorlöst åt honom.

"Åh, kul. Du har bitchen då".
"Bitchen?"
"Jane".
"Åh".

Han sneglar ängsligt mot sin hand på dörrhandtaget, men självsäkert trycker ner.

"Vi ses på lunchen."
"Om jag orkar stiga upp ut sängen..." mumlar jag yrvaket och vrider på mig i sängen. Det varma täcket omsluter mig som en burrito, och ögonlocken faller som tunga skynken över mina ögon.

Två timmar senare.

Jag vaknar två timmar senare - med uppspärrade ögon och bankande hjärta.

Jag somnade.

Wow.

Jag kastar en blick mot klockan och ser att hon är redan elva. Ingen idé att gå. Jag faller tillbaka mot den fjädermjuka kudden och andas ut uppgivet. Plötsligt snuddar något lent min hand och jag vrider på huvudet åt vänster.

Det är den där katten.

Den katten med vackra blå ögon och kolsvart mjuk päls.

"Hej där" mumlar jag melodiskt och stryker katten längs halsen. Han börjar spinna och lägger sig stolt ner bredvid min hand.

Jag undrar hur han i helvete kom in, men jag är mer fokuserad på att den här katten faktiskt tycker om mig. Alla andra katter jag har mött avskyr mig, och jag avskyr dem.

"Ja du, jag har missat skolan igen. Men jag måste vara sjuk eller något. Jag har aldrig känt mig så här utmattad och trött. Som om jag är tömd (drained) på krafter. Mentalt". Jag tittar ner på katten som iakttar mig med sina klotrunda blå lysande ögon.

Blå ögon. Isblå. Lysande. Sprakande. Kristallklara.

Plötsligt påminner dem mig om något.

Den där mannen. Eller killen.

Han hade exakt samma ögonfärg.

Jag reser mig försiktigt upp - flyttar katten åt sidan. Han jamar ogillandes, men jag ignorerar honom och går iväg mot klädbyrån. Där tar jag fram min skoluniform.