Häxa

Kapitel 35 - Love potion

Som träffad av blixten går jag tillbaka på vingliga ben till festen. Jag möter Lizzys blick när jag stiger in i salen och hon ler mot mig. Längre bort på dansgolvet står Yvaine, Robin, Jane och James dansar. Men varken Ava eller Michael ser jag till. Jag kommer fram till bordet och sätter mig bredvid Lizzy. Lite tapas står på bordet och jag ser ner på min tallrik. Lite fransk ost, kex, olika ölkorvar, småpotatisar med någon sås till och spett med oliver, paprikor, halloumi och zucchini. Hastigt häller jag ner korven till Lizzys tallrik och hugger in på spetten istället. James kommer tillbaka - tätt följd av Jane och de slår sig ner för att äta. James sträcker sig efter muggen och Lizzy bredvid ler ett flin jag inte riktigt kan tolka.

"Evelyn?"

En väldigt bekant röst väcker mig ur mina tankar och med munnen full med mat, vänder jag på mig i stolen.

Och där står Ethan.

Hakan faller pladask ner så söndertuggade oliver med halloumiost faller ner på min klänning. Lizzy flämtar till och torkar undan det med sin servett. Hon smäller till mig i bakhuvudet och jag blinkar till innan jag ställer mig upp. Jag fattar tag i Ethans hand och han leder ut oss på dansgolvet.

"Ethan, vad gör du här? De ser ju dig!"
"Oroa dig inte. Jag har maskerat mig. De ser mig bara som någon kille som går på skolan. Ingen speciell." Han intar sin position och trycker sin hand mot min korsrygg.
"Du ser vacker ut" viskar han rakt i mitt öra och hans andetag fläktar mig i nacken. Jag sväljer hårt och pressar mig emot honom.
"Vad gör du här?" viskar jag tyst medan vi dansar till den traditonella engelska valsen.
"Jag kom hit för att prata om Selektionen med dig."

Och där försvann den varma sköna stämningen.

"Jaha, varför då?"
"Det finns en fara här. Mitt bland oss. I skolan. Och jag är rädd att den är ute efter dig."

Jag drar mig undan honom så jag kan han i ögonen.

"En fara?" Han nickar och kniper ihop läpparna.
"Någon vill dig ont. Jag vet inte vem, men jag jobbar på det för att lista ut vem det kan vara."

Plötsligt stormar minnena av killen med de svarta ögonen över mig och jag överväger tanken om jag ska berätta varför Ethan.

Nej, nej, nej. Berätta ingenting. Man kan inte lita på någon.

"När sker Selektionen?"
"När den första snön faller" svarar jag och det vänder sig i magen av oro. "Jag vill inte genomgå testet."
"Du har inget val."
"Jag vet."

Dystert ser jag utöver salen och på alla dansande människor. "Jag önskar att man aldrig behövde genomgå något dumt test. Varför måste man separera på folk och göra de olika?"

"Du kommer klara av testet, Evelyn. Du är en stark häxa."

Jag är en galen häxa.

Jag lutar huvudet mot hans bröstkorg och sluter ögonen. Kan det inte bara vara så här för evigt? Vi dansar en stund och jag önskar att jag kan uppleva det här ögonblicket om och om igen. Musiken tonar långsamt ut och jag öppnar sakna ögonen och sneglar upp mot Ethan då mitt hjärta stannar. Det är inte Ethan som jag dansar med - tätt intryckt mot hand kropp utan den andra killen med svarta ögon. Jag flämtar skräckslaget till och sliter mig lös ur hans grepp. Livrädd stirrar jag på honom och hans roade breda flin. Sedan känner jag något varmt strila nedför mitt ena ben och lyfter på klänningen.

Rött. Blod.

Min blick söker sig längre upp till min bröstkorg och jag pressar handen mot det öppna såret där blod strömmar ur. Mina fingrar letar sig in i köttet och jag känner hur djupt såret är. Mina händer börjar skaka och jag känner hur lungorna snörs ihop av smärtan. Jag drar ett kvidande andetag medan jag rusar ut från salen. Smärtan växer sig större och jag kippar hest efter andan. Jag kommer ut på en av skolans balkonger och trycker mig mot stenmuren. Jag tar ett djupt andetag och sedan lättar på trycket. Jag tar bort handen från såret och fryser till.

Det finns inget sår. Inget blod. Ingenting. Allt ser normalt ut.

Herregud, jag håller på att bli sinnessjuk. Långsamt sjunker jag ner och lutar mig mot muren medan jag begraver ansiktet i mina händer. Tårarna börjar rinna ohejdat och jag drar flera darriga andetag i ett försök att lugna ner mig. Plötsligt hör jag ljudet av fotsteg som närmar sig och med rödgråtna ögon tittar jag upp. Framför mig står...James?! Jag snörvlar till och torkar bort tårarna från mina kinder. Han stirrar på mig trånandes och jag sväljer nervöst.

"Um, James?" viskar jag och ställer mig ostadigt upp. Hans blick är lite hängande i luften, frånvarande och jag letar flyktigt efter en utväg. Enda vägen bort från honom är att hoppa från balkongen och ner på asfalten...vilket inte är ett alternativ. Han tar några stapplande steg fram och jag backar tills han är tätt pressad emot mig.
"J-James" stammar jag osäkert och plötsligt griper han tag om mina armar. Jag rycker till och stirrar skrämt på honom. Hans händer befinner sig plötsligt över hela min kropp, över min nakna hud, under min klänning...han pressar sina läppar mot mina och jag försöker förgäves knuffa bort honom men hans naglar fast mig så hårt att blåmärken kommer bildas över armarna.

"Nej! Sluta!" säger jag emot och hans läppar är hårt tryckta emot mina nyckelben. "Nej!"

Panikslaget försöker jag slå till honom när jag känner hans hand närma sig mitt inre lår och tårarna börjar strömma ohejdat nedför mina kinder. Jag lyckas måtta ett slag mot hans käke och han förlorar greppet om mig. Livrädd kutar jag ut till korridoren med klänningen fladdrandes omkring som för det svårt för mig att springa. Plötsligt kastar en överväldigande kraft mig våldsamt bakåt och jag dras över det dammiga golvet.

"Hjälp!" skriker jag skräckslaget och försöker komma upp på ben men James händer slingrar sig runt mig och invaderar min kropp, mitt sinne, utan tillåtelse och jag känner mig smutsig. Äcklig. Plötsligt så rycks jag ur James famn och faller handlöst ner på golvet. Jag hör flämtande röster och grymt bakom mig.

Aloysius boxar till James i ansiktet och hans ögon är förvridna av vrede. Bara ilska speglas i hans blixtrande ögon medan han slår till James. En i magen, en i sidan, en i huvudet, en i ansiktet...blodet forsar.

"Aloysius" kraxar jag. "Sluta, du dödar honom..." Aloysius fortsätter sparka och slå tills jag griper tag i hans arm och han fryser till innan han backar med händerna i håret och andas argt. Han drämmer till handen i väggen så sprickor sprider sig och splittrar marmorn. Han låter händerna sakta falla till sina sidor och möter sedan min blick.

"Han förtjänar att dö."

Mumlandes skakar jag på huvudet.

"Nej...han verkade påverkad. Som om någon hade förhäxat honom."
"Spelar ingen roll. Vad han nyss gjorde är oförlåtligt" svarar Aloysius beskyddande och jag sväljer hårt. Plötsligt kommer Ava och resten av gänget utspringande i korridoren. De är upprörda.
"Evelyn?" utbrister hon oroligt. "Herregud, vad har hänt?" Hennes blick flackar från förstörda mig till Aloysius och stannar slutligen på James. Hon drar chockat efter andan och Jane tränger sig fram bland folkmassan. Hennes ögon vidgas när hon ser James och hon rusar fram.

"Nej, nej, nej...James....James!" skriker hon och tårar strömmar nedför hennes kinder. Ritar suddiga mascararänder. Med blixtrande ögon tittar hon upp och möter min blick. Små elektriska gnistor börjar spraka omkring henne och jag sväljer nervöst. Robin rusar fram och hinner just stoppa Jane innan hon ger sig på mig. Aloysius ställer sig framför mig som skydd.

"Ditt monster!" vrålar hon och jag spänner käkarna.

Fylld med skam, slår jag ner min blick medan hon kämpar emot Robins grepp våldsamt. Ava springer fram till oss och lägger en hand över Janes huvud. Sakta lugnas Janes rörelser ner och hennes ögonlock faller som tunga skynken över ögonen. Utmattat faller jag ner på golvet och de andra kollar oroligt på mig.
"Vi borde gå till sjukhusflygeln. Vem hjälper mig att bära James?" konstaterar Ava och tar tag hans armar. Yvaine tar tag i hans ben och Lizzys dejt Lee hjälper till. Jag möter hennes blick trött och hon ser förkrossad ut.

Jag rynkar på ögonbrynen förbryllat och försöker kämpa emot utmattningen. Aloysius sjunker ner på knä framför mig och ser oroligt på mig. Snart är hela skolan i korridoren och beskådar scenen.

Detta kommer inte sluta bra.