Häxa

Kapitel 33 - Du ser fantastisk ut

"Ni ser jättefina ut."

Robin står armkrok med Yvaine medan vi är på väg ner till den stora salen där balen hålls.

Jag ler mot Robin som tack och sneglar försiktigt på Michael som står bredvid Ava. Han ser inte lycklig ut. Hans ögonbryn är hopdragna och hans blick är fäst på golvet. Ava ser inte heller glad ut. Hon är ledsen. Jag kan se hur hon försöker hålla masken uppe men den spricker och avslöjar henens riktiga känslor.

"Kom, så går vi" manar Lizzy och hennes dejt (Christian tror jag han heter, han går i tvåan och är också ganska populär med svart hår och latinamerikanskt ursprung) följer med medan vi går nedför den stora trappan. Allas blickar fastnar på mig och mina kinder hettar till av den uppenbara uppmärksamheten.

Det är då jag får syn på Aloysius. Han står där i en stilig frack och pratar med en av sina kompisar, när hans ena polare knuffar lätt till honom och Aloysius vänder sig om. Han fryser till och stirrar på mig med en blick jag inte kan läsa.

Den är så intensiv och drunknandes i förtrollning. Han är helt mållös och stirrar rakt på mig. Som en pil inställd på sitt mål. En blick som jag aldrig någonsin har skådat. En blick som bara då och då kryper ut ur världens hörn och gör sig sedd.

Jag rodnar våldsamt och fingrar nervöst på min klänning. Mina steg i trappan är vingliga och flera gånger förlorar jag nästan fotfästet. Plötsligt får jag ögonkontakt med Nordian som står med Jessica (den nervösa Jessica) och glor på mig. Han sväljer hårt och viker undan tvärt. Jag biter mig i läppen och avslutar de sista stegen i trappen. Aloysius kommer fram till mig och sträcker fram sin arm. Han ler snett mot mig och jag måste bita mig i tungan för att inte stirra in i hans ögon utan fatta tag i hans hand. Aloysius leende slocknar litegrann och ersätts istället av en fascinerad tyst blick.

"Du ser...fantastisk ut." Våra blickar möts för en halvsekund och det känns som vi har något outtalat mellan oss två. Jag kan inte läsa honom. Han är alldeles svår. Hans blickar, hans kroppsspråk. Så hemlig och gåtfull.

Jag rodnar häftigt och slår ner min blick innan jag krokar arm med honom och vi svänger in till salen. Där inne är hela salen upplyst med strålkastare, en stor scen med utrustning, massa bord med stolar och dekorationer i varje hörn. Djuren är överallt, animaliums till elever i andra, tredje eller sista årskursen och jag hör ljuden av massa olika djurljud. Skall, hoande, kvitter, kvack och massa annat.

I bakgrunden spelas Elton John svagt ut ur högtalarna och det är så vackert och häpnadsväckande. Inte trodde man att en gammal tråkig skola kunde se ut så här. Men det är ju trots allt ingen vanlig skola. Jag får syn på Jane tillsammans med James och rynkar åt näsan på hennes åtsittande snäva jadegröna klänning. Hon bär skyhöga klackar med fluffigt hår och ett rosarmband runt hennes handled. Hon får syn på mig och blir alldeles stum för några sekunder innan hon ursinnigt vänder sig bort och går för att hämta dricka. Hennes ögon blir mörka som kol och obehaglig känsla kryper upp längs ryggraden på mig.

"Vill du ha något att dricka?" frågar Aloysius och väcker mig upp ur mina tankar. Jag nickar tafatt och han går iväg mot bordet. Lite ängsligt står jag kvar mitt på dansgolvet medan mina kompanjoner aka Ava, Lizzy och Yvaine har försvunnit iväg med sina dejter. Jag är så upptagen i mina tankar att jag inte märker när det börjar klia över handleden. Hastigt sneglar jag ner och ser att ett rött utslag har blommat utöver födelsemärket och jag joggar försiktigt iväg mot badrummen. Jag öppnar dörren och får syn på Jessica framför handfaten. Mascararänder har ritat sig längs hennes kinder och hon ser helt förstörd ut. Jag stirrar chockat på henne.

"Jessica?" Är du okej?"

Hon får syn på mig och torkar snabbt bort sina tårar. Jag går långsamt fram till henne och sväljer hårt.