Häxa

Kapitel 11 - Vad betyder det?

Låt: Let It Be
Band: The Beatles

💕🙏🏼🎶

Onsdag, nästa morgon.

Det känns som den här veckan segar sig fram i snigelfart. Ingenting händer. Jag vill bara ha fredag nu. Och sova. Och sova och sova och sova och sova. Men nej icke. Vi ska klämma in andra dagar, så ingen ungdom får lugn och ro. Men ska nog hälsa på Lizzy. Jag har inte besökt henne på flera dagar.

Jag vet inte riktigt vad klockan är, men förmodligen runt sju. Lyckligtvis börjar jag klockan tio så jag har ungefär två timmar att sova ut. Första lektionen är telekinesis, så jag kommer för det mesta bara sitta still och försöka få en fjäder eller en penna att sväva. Jag burrar mig djupare in i det varma täcket och vrider på mig i enkelsängen. Jag har alltid haft en öm rygg av den här obekväma madrassen.

Plötsligt hugger det till av smärta i handleden och jag kvider till. Jag drar fram min hand och stirrar ner på födelsemärket.

Det blöder.

Rött blod rinner längs min underarm och droppar ner i lakanet. Skapar fläckar. Jag stirrar skräckslaget på märket innan jag svänger fötterna över sängkanten och rusar iväg till badrummet. Jag sätter på vattenkranen och sköljer armen under vattnet. Jag gnuggar bort det intorkade blodet, men det slutar inte blöda. Jag stänger av vattnet och rotar i badrumsskåpet efter bandage. Jag lindar det runt min handled och ser en blodröd fläck sprida sig över tyget.

Varför blöder det?

Det har aldrig gjort förut. Gjort ont ja, men aldrig börjat blöda. Jag städar undan efter mig och tassar sedan ljudlöst ut ur badrummet. Nu är hela jag klarvaken så jag byter om snabbt och fixar mig. Michael ligger fortfarande och sover, så jag väcker honom. Jag drar ner kavajärmen över handleden lite mer. Michael öppnar ena ögat och jag ser hur han lyser upp av min närvaro.

Gud. Han får inte bli kär i mig.

"Evelyn" viskar han sömndrucket och jag ler mjukt.
"Vakna. Tiden går."

Jag går till min säng och drar fram min ryggsäck. Jag trycker ner dem hundratals skolböckerna i väskan och suckar sedan utmattat.

Varför så många böcker till ett ämne? Why?

"Vi hinner väl äta frukost?"

Jag vänder mig om och möter Michaels blick.

"Ja, om du skyndar dig" svarar jag kyligt och Michael börjar stressa. Jag slår mig ner på sängen och ser en av mina röda skolstrumpor på golvet. Jag lyfter på fingret och strumpan svävar sakta uppåt. Jag inspekterar den noga och sveper sedan med fingret åt vänster. Strumpan hamnar i något dammigt hörn och där får den ligga tills jag tvingas städa detta rum.

"Din arm..." utbrister Michael och jag ser att ärmen har vikt upp sig så hela det blodiga bandaget syns.

Shit, nu kommer han tro att jag har självskadebeteende eller något liknande. Kanske deprimerad.

"Åh, ingenting." Jag drar ner ärmen men redan inom två sekunder står han framför mig - med sin hand hårt gripen runt min arm. Hans ögon är glasartade och käkar sammanbitna. Raskt rullar han upp ärmen igen och drar bort bandaget. Jag stönar till av smärta.

"Skadar du dig själv?

Han ser upp på mig med oro i blicken. Jag möter hans blick skarpt - lite förvånad över hur okänslig och tonlös han lät när han ställde en väldigt privat fråga.