Häxa

Kapitel 29 - Nej

"Varför ljög du?!" Jag stirrar argt på Aloysius som höjer på ena ögonbrynet.
"Jävlas."
"Wow, tack för hjälpen. Flera är svårt skadade pågrund av incidenten och du skyller på mig?" väser jag berört och han himlar med ögonen.
"Ni slaviska häxor blir så lätt upprörda och är extremt känsliga. Har du det verkligen så svårt att kontrollera dina känslor eller?"

Ja. Ja, det har jag.

Men det säger jag inte. Istället ger honom en isande rak blick.

"Är inte du rysk?"
"Halv."
"Well, surprise. Det är jag också." Jag ger honom ett mordiskt leende och han lägger huvudet på sned.

"Är du alltid så här kaxig mot folk?"

Jag ger honom en iskall blick och vänder på klacken. Bestämt tågar jag iväg från idioten men han joggar efter.

"Du, kom ige-"
"Jag hör en röst" avbryter jag honom barnsligt.
"Ja, antagligen är det min röst" svarar han irriterat och griper tag i min underarm bryskt. Upprört skakar jag mig av hans hand och ökar på tempot.
"Men seriöst, hallå. Skärp dig"  Aloysius och han lindar sin arm runt min igen fast den här gången mycket hårdare och bestämt.
"Släpp mig" ber jag lugnt först.
"Nej" protesterar Aloysius.
"Släpp mig."
"Nej, du ska lyssna."
"Släpp mig, Aloysius."
"Nej!"
"Släpp mig! Nu!" utbrister jag argt och hans hand flyger bort från min. Jag hinner precis ta fem steg innan Aloysius plötsligt griper tag i båda mina armar stenhårt och trycker upp mig mot väggen. Naglar fast mig. Vi är i skolans mer dolda del. Den avskilda korridoren. Den som inte alla går i. Aloysius kropp pressas mot min och hans ansikte är bara några centimeter ifrån mitt. Hans varma andetag fläktar mig i pannan och jag försöker ignorera den hårt pressade handen mot min mage. Beröringen sänder fladdrande fjärilar i maggropen på mig och mina ben blir som gelé.

"Vi gör en deal."
"En d-deal?" stammar jag lågt och jag kan känna hans huvud nicka.
"En deal. Du håller tyst om telepatin och jag om din kära vistelse i biblioteket."

Hans röst är alldeles iskall och skräckslagen tittar jag upp på honom.

"Såg du mig?" viskar jag med panik i rösten och han böjer sig närmre mitt ena öra.
"Jag såg inte allt, men tillräckligt mycket för att fatta. Jag såg bibliotekariens bleka kropp och din sovande precis bredvid. Jag förstod genast att något hade hänt. Något förfärligt. Och jag hade rätt." Han drar sig sakta undan från mig så jag kan andas och ser granskandes på mig.

"Nå, deal?"

Han sträcker fram sin hand. Jag sneglar ner på den tveksamt men ger mig sedan slutligen och fattar tag i den.

"Deal."

*

Sista lektionen är psykologi och helt utmattad slår jag mig ner vid ett helt slumpmässigt bord vid fönstret. Jag drar trött fram mina böcker om djurens kognitiva förmågor och evolution innan jag sätter upp mitt hår. Jag försöker trä hårsnodden över den tjocka hårbullen men då spricker snodden och flyger ner på golvet. Jag stönar högt och frustrerat och tänker just böja mig ner för att ta tag om den trasiga hårsnodden, då någons hand snuddar min och hastigt tittar jag upp.

"Här."

Nordians varma trygga röst hörs och han sträcker fram snodden till mig. Jag möter hans muntra blågröna ögon och kan inte låta bli att le.

"Nordian" flämtar jag och han rynkar på pannan.
"Du vet mitt namn..."
"Sjävklart. Varför inte?"

Jag ger honom en undrande blick och han kliar sig lite genererat i nacken.