Häxa

Kapitel 31 - Inget val

En väldigt bra och akustisk låt som jag verkligen älskar! Green Day är typ det bästa bandet :D

TREDJE PERSONS POV:

"Hon förändras. Klart och tydligt" rapporterar Nathan och bossen nickar medan han sitter ned i sin stol.
"Har hon listat ut det än?"
"Nej. Hon förstår inte vad som händer" flinar Nathan och blickar bort mot det svävande klotet där de kan ständigt övervaka flickan.
"Hon har inte heller upptäckt bandet till oss?" frågar bossen med sin mörka stämma.
"Nej. Ingenting. Detta funkar. Hon bryts sakta men säkert ner" svarar Nathan och lägger armarna i kors.
"Nå, du vet vad du ska göra. Låg profil men spendera så mycket tid som du bara möjligt kan med henne" befaller bossen och Nathan nickar kort.
"Yes, sir." Han vänder sig om för att börja gå men då avbryter bossen honom.
"Och Nathan..." Nathan vänder sig undrandes om. "Håll din yngling till bror undan henne. Och håll koll på den där brunhåriga killen. Han verkar skum." Nathan nickar och bugar.
"Jajamensan, sir. Ska bli."

EVELYNS POV:

"Hallå, Evelyn! Har du fastnat där eller?" hojtar Lizzy och bankar på dörren.

Plötsligt känner jag något varmt och blött strila ned längs min handled. Förfärad stirrar jag ner på mitt födelsemärke som har börjat blöda igen. Jag drar ett skakigt andetag i ett försök att hindra tårarna, men de bränner bakom ögonlocken och på darriga ben ställer jag mig upp. Jag möter min reflektion i spegeln igen och ser att den svarta färgen har försvunnit helt från mina ögon. Som om den aldrig hade existerat.

"Liz, jag går till s-skolsystern."
"Va, varför då? Vad var hänt?" utbrister hon lite oroligt och jag låser upp dörren. Lizzys blick flyger rakt ner mot min handled och jag täcker den med den svarta handduken.
"Jag är tillbaka strax" meddelar jag och hon nickar tafatt.

Snabbt skyndar jag mig ut ur rummet och nedför trapporna i korridoren. Några elever står vid skåpen - pratar högljutt och andra lyssnar på musik. Det är helg så det är inga lektioner eller något. Jag joggar mot sjukhusflygeln och ser på golvet hur det droppar från min arm. Shit, det blöder kraftigt. Jag trycker hårdare med handduken och letar stressat efter någon som kan hjälpa mig. Det första som fångar min uppmärksamhet är Nordian. Hans långa välbyggda kropp vara händer håller på att binda bandage runt någons huvud. Jag visste inte att han jobbar på sjukhusflygeln. Han har kavlat upp ärmarna på sin vita stilrena skjorta så jag kan se hans muskler spännas när han arbetar. Mina ben blir som gelé och jag måste blinka till flera gånger för att inte förlora min självkontroll helt.

Jag tror Nordian känner av min stressade energi för han tittar direkt upp och möter min blick med sina skarpa ögon. Rakt in i hjärtat. Som om han kan se igenom mig. Alla mina hemligheter och tankar. En viss ilska börjar växa i hans olikfärgade ögon och hans ena käkmuskel rycker till. Sedan glider hans blick ner till min blödande handled och hans blick ersätts av oro och empati. Snabbt kommer han emot mig och ser in i mina ögon spikrakt. Han leder mig till en av sängarna och drar för skynkena så vi blir avskärmade från alla andra.

"Nordian, förl-"
"Nej, inte nu, Eve. Nu tar jag hand om dig istället" avbryter han mig abrupt och tar mjukt tag i min arm. Hans beröring sänder elektriska stötar igenom mig och jag skälver lätt till av välbehag. Han tar bort handduken och stirrar chockat ner på blodet.
"Har detta hänt förut?"
"Mm, tre gånger."
"Varför har du inte kommit tidigare? Måste du alltid vänta tills det blir som värst?" suckar han tungt och börjar rengöra och torka bort blodet. Jag ler smått för mig själv och dinglar med benen medan jag sitter på sängens kant. Nordian vara så fokuserad i sitt arbete. Små smidiga rörelser men ändå försiktig och ser till att det blir noggrant.