Häxa

Kapitel 19 - Åter tillbaka

Newt Scamander is 👌🏼 ❤️

---

Jag snurrar runt som en handduk i en torktumlare.

Det är suddigt omkring mig och jag griper tag efter något, men mina händer finner bara närvaron av luft och jag fortsätter falla. Min kropp är ett litet objekt i tyngdlösheten och jag kan inte trotsa naturens lagar. Om inte...

Jag sluter ögonen lugnt (fast mitt hjärta bankar sönder i mitt bröst och jag kan inte andas normalt). Jag sträcker ut armarna längs sidorna och känner luften samlas under mig. Fallet bromsar upp, saktar ner någon ynka hastighet. Jag slår upp ögonen igen och spärrar upp ögonen. Runt omkring är det bilder. Eller dimmiga rörliga bilder. Jag ser människor röra sig i dem, prata högljutt eller le åt varandra. Jag famlar med händerna efter bilderna, men de rinner likt sand mellan mina fingrar. Fler liknande bilder dyker upp på olika blodiga strider, eller folk som utkämpar konflikter genom sina krafter. Det är då röken omringar mig.

Tjock svart rök. Den kommer från alla håll. Slingrandes och tyst. Kramar min kropp likt långa smala armar och kväver mig. Finner sin väg in i mina lungor. Fyller halsen med svidande rök och tömmer lungorna på syre. Jag kippar efter andan, men luftrören är helt igentäppta och panikslaget river jag upp huden på halsen. Det känns som att dö.

Och i nästa sekund sitter jag på min säng i mitt gamla rum igen. Jag kastar skräckslaget ifrån mig boken och trillar ner på golvet. Mina andetag är alldeles uppjagade och pulsen slår i tvåhundra. Jag ser skrämt omkring och sedan smeker min hals. Inga rivmärken. Men rökens ormliknande armar känns fortfarande så tydligt runt min späda kropp. Mina händer börjar sakta skaka och jag kommer upp på darriga ben. Jag sträcker ut handen mot boken och den svävar uppåt utan några protester alls. Jag låter den sväva iväg till min garderob där jag gömmer den under massa skolådor, precis i tid innan Michael trycker ner dörrhandtaget och kommer in.

Stämningen blir genast stel och jag snor runt - nästan ertappad med vad jag höll på med. Michael ser sorgset in i Kina olikfärgade ögon och ser genast att jag är skärrad.

"How are you?" frågar han försiktigt och jag ler stramt.
"Fine." Krossad. Förstörd. Splittrad. Skräckslagen. Sårad. Inte alls okej.

Men Michael märker inte resten av den uppenbara smärtan utan bara nickar och sätter sig på sin säng mittemot mig. Jag gör samma sak och tystnaden fyller rummet. Det enda som hörs är tickandet från vår stora farfarsklocka i hörnet.

"Hur länge hade du tänkt att leka den här leken?"
"Lek?" upprepar jag. Han biter sig frustrerat i underläppen.
"Att du låtsas som ingenting har hänt. Det hände, Evelyn. Varför kan du inte bara acceptera det?" Han reser sig impulsvit upp och jag kommer också upp på ben. Vi stirrar på varandra. Undrar vad som kommer ske härnäst.
"För jag kan inte avgöra om jag har känslor för dig eller inte" svarar jag och han sväljer hårt. Tar ett steg fram.
"Då borde du veta att jag har känslor för dig. Att jag gillar dig. Mycket. Mer än vad bara vänner gör." Hans varma händer tar tag om mina iskalla och han kramar dem hårt. Han sänker sakta sitt huvud mot mitt och jag undrar hur ont i nacken man måste få av att kyssa någon så kort som mig. Hans pulserande läppar finner mina mjuka och hans ena hand lindar sig runt min midja. Passionen lägger sig som ett lock över mig. Hindrar mig att bryta ut från det. Jag kupar min arm kring hans nacke och ställer mig på tå för att kyssa honom bättre. Sakta öppnar jag ögonen och drar mig undan från hans varma kram runt mig. Jag möter hans blick med smärtsamt ihoprynkade ögonbryn.

"Och vad om jag inte klarar The Selection? Vad om jag dör eller hamnar utanför?" oroar jag mig och Michael förblir tyst.

*