Häxa

Kapitel 67 - Att dra sig tillbaka

Jag vaknar tidigt på morgonen efter mardrömmen - med ett skräckslaget ryck och bankande hjärta. Blodet dånar i öronen och en kraftig huvudvärk hindrar min möjlighet att tänka klart.

Klockan på väggen avslöjar att hon bara är halv sex. Två timmar innan skötarna kommer och förbereder en för nästa test i Selektionen.

Ljudlöst smyger jag upp ur sängen - försiktig med att inte göra ett enda ljud så Lizzy vaknar. Nervöst sneglar jag bort mot henne, men hon är helt omedveten om hennes rumskompis som är på väg ut för att bryta mot utegångsförbudet och söka svar efter den fruktansvärda drömmen inatt.

När jag klär på mig, är mina rörelser annorlunda. Mina armar känns tyngre och tiden tycks gå långsammare. När jag trär på mig den fluffiga lila-gröna jackan, känns den som bly över min kropp och när jag knyter mina kängor, känns det som jag ska knuta världens komplicerade knop.

Rummet känns även kallare och blekt. De röda gardinerna och affischerna på stenväggarna, verkar inte sprida alls mycket värme eller god stämning. Trött gnuggar jag mig i ögonen innan jag ställer mig framför helfigursspegeln. Nervöst smetar jag på läppbalsam innan jag trär en röd scrunchie över min handled. Jag blickar över min axel bort mot det frostiga fönstret.

Hastigt sneglar jag på Lizzy igen för att försäkra mig om att hon sover. Och det gör hon, djupt och stilla. Lättad andas jag ut och sväljer innan jag går bort mot fönstret. Men precis när jag vända klacken, får jag syn på amuletten som Kate gav mig. Den hänger på spegelns kant och ametistkristallen dinglar fridfullt i luften. Funderas tar jag tag i kristallen innan jag trär halsbandet över mitt huvud och låter den vila mot min tröja.

Slutligen går jag bort mot fönstret med handen greppad om kristallen.

Fokuserat ställer jag mig framför fönstret och blickar ut genom det frostiga glaset - rakt mot det botaniska huset där skolan hämtar alla unika växter, örter, grönsaker och frukter som kan växa oavsett vädret eller årstiden.

Det ska finnas en speciell växt där inne. Futurae, är dens namn. Jag lärde mig det på botaniklektionen, genom att plocka den Futurae så kan den berätta en om sin framtid, eller det som väntar på en. Det är en blomma, den ser nästan ut som en ros, men när den slår ut sina blad när man ställer sin fråga, kan den ha alla sortens färger och alla färgerna betyder olika saker.

Tyvärr fick vi aldrig lära oss vad färgerna innebar. Skolan ville inte att vi skulle leka runt för mycket med den, men självklart så försökte vi hitta på egna. Fick man rosa, betydde det kärlek och fick man gul betydde det pengar. Om de färgerna verkligen betyder det vet vi inte. Lärarna ville heller inte svara på våra nyfikna frågor heller när vi ställde dem.

Koncentrerat trycker jag handflatorna mot det iskalla glaset och föreställer det botaniska växthuset framför mig i mitt sinne. Jag drar ett djupt andetag innan jag känner hur marken försvinner under mina fötter och ersätts med en ostadigare - en mark fylld med blött gräs, hård jord och spruckna stenplattor.

Långsamt öppnar jag ögonen igen, bara för att upptäcka att min teleportering fungerade. Ett litet leende rycker i ena mungipan på mig när jag låter min blick vandra över alla vackra blommade växter och örter som luktar starkt av salvia, kamomill, järnört och kummin. Örter som används i skolans sjuksal för läkning, i maten för näring eller på brygdlektionerna för övning av våra häxliga kunskaper.

Jag drar upp dragkedjan på min jacka innan jag bestämt tar ett kliv framåt - sökandes efter blomman Futurae och vad den kan ha för hemligheter om min framtid. Växthuset är stort, minst fem rader med alla möjliga olika växter, blommor och småträd. Snabbt navigerar jag mig förbi träden och småbuskarna, innan jag slutligen når blomraden. Jag susar raskt förbi orkidéerna, liljorna, de illaluktande pelargonerna och de färgglada rosorna, då blomman jag letar efter, glider förbi i ögonvrån. Jag tvärbromsar precis några centimeter efter dens plats.

Långsamt går jag fram mot blomman - djupt andandes och spänt stirrandes mot den med knutna nävar och ett dunkande hjärta. Blomman är grå, med blekna blomblad och jag sträcker ut handen för att plocka den. Men precis i sekunden när mina fingrar sluter sig om den lätt taggiga stjälken, kastas jag bakåt.

Jag flyger rakt in i växterna bakom och jord väller över mig från de spruckna krukorna. Det faller i mitt hår och med bankande vettskrämt hjärta, tittar jag upp för att kunna identifiera vart den väldiga kraften kom ifrån. Och två meter ifrån på andra sidan av raden (där jag fann Futurae-blomman) står han.

Nathan. Den demoniska magikern.

Hastigt ställer jag mig upp - andandes ursinnigt och med ögonen fästa på honom.

"Give it back" fräser jag aggressivt och hans ansikte spricker upp i ett arrogant leende.

"No."

"Vad vill du?" snäser jag och känner hur stämningen spänns i luften mellan oss - som en gummisnodd som bara sträcks längre och längre ut innan den brister.

"Jag vill att du ska sluta söka och följa med mig istället."

"Och varför skulle jag göra det?" frågar jag dovt. Nathan lägger huvudet på sned och ler arrogant.

"Du har verkligen ingen aning om vem du är?"

"Lägg ned din skit med gåtor och mystiska svar. Kom till saken och säg vem du är, vad du vill och vem skickade dig."

"Du har ingen jävla aning om vad som väntar. Ingen jävla aning."

Plötsligt flammar hans ena hand upp i svart rök och jag flämtar högljutt till. I handen har han hela krukan med Futurae-blomman.

"Nej!" skriker jag och kastar mig mot den, men blomman har redan försvunnit upp i en rök av alla möjliga färger och jag känner hur förtvivlan och hopplöshet väller upp inom mig likt ett svart kompakt moln. 

"Jag varnade dig, Evelyna. Hur många gånger sade jag att du skulle sluta söka och istället bara lyssna till mörkret? Men du envisades och här är priset du kommer få betala."

Nathan öppnar sin hand, enbart för att askan från den uppbrända blomman ska sväva genom luften och slutligen hamna på det spruckna marmorgolvet. Oroligt ser jag ned på askan och hela mitt blod fryser till is.

Det är en skalle. En dödskalle som askan föreställer.

*

God kväll alla! Har ni saknat mig? Jag har saknat er så sjukt mycket och att skriva kapitel.

Jag vet inte riktigt vad som hände, jag hamnade i en period där jag fokuserade och verkligen lade allt på skolan. Jag skrev alla uppsatser och lämnade in alla uppgifter. Gud vad skönt det känns nu dock!

Massa tid att skriva här på Häxa och samtala med er mina kära läsare <3

Jag ber om ursäkt för inaktivitet och förstår om ni är trötta eller irriterade, helt förståeligt och det respekterar jag. Jag ska börja skriva många kapitel i rad för att sedan släppa dem kontinuerligt och i tid :D

Jag finns här om någon inte är okej eller om någon bara vill ha nån att snacka med, var inte rädda. Jag dömer inte någon.

Jag ska försöka släppa ett kapitel den här veckan (10 dec-14 dec)

Älskar ert stöd och kärlek!

//er kära författare Julia

<3