Häxa

Kapitel 41 - Nu kan du inte fly längre

Låt: Sail
Artist: THE AWOLNATION

Lyssnar alltid på denna låt när jag är arg eller irriterad, den har bra bas med coola effekter och jag kan verkligen få utlopp för mina känslor då ^^ O.o

(swipa på bilden för att se ett bra inspirerande citat)

Jag fortsätter stå kvar på trapporna medan regnet öser ner och elever som har haft lektion ute, rusar in i skolan med sina böcker över huvudet och slipsarna flygandes åt alla håll. De springer rakt förbi mig och en elev stöter till min axel (hårt och ber inte ens om ursäkt) när de springer in genom dörren till skolans entré. Snart är hela skolgården tom och jag betraktar vår kala dystra gård. Förbryllat pressar jag mig mot skolans vägg medan tusen tankar virvlar runt i mitt huvud och min hjärna börjar gå på högvarv. Tankspritt stiger jag ut i regnet och regnet skyr över mig som en öppen vattenkran. Jag dränks i det. Jag står där en lång stund med slutna ögon och andas djupt. Det är kallt och jag fryser, men jag bryr mig inte om det. Det är ändå på något sätt avslappnande och stillsamt.

Plötsligt hugger en outhärdlig smärta till i benet och knäna viker sig. Ett skrik slinker över mina läppar och mina händer träffar asfalten som river upp huden på handflatorna. Jag kvider till plågsamt och vrider mig i en krampaktig ställning på marken. Alldeles skakig av smärta, sneglar jag ner mot mitt ben och ser hur svart blod droppar från bandaget. Jag kniper ihop ögonen hårt för att försöka uthärda smärtan då jag plötsligt hör ljudet av sten som krossas. Långsamt slår jag upp ögonen och ser hur stora sprickor sprider sig över marken framför mig. Från mina fingrar. Jag gör det. Jag krossar asfalten.

Förfärat rycker jag bort handen och sprickorna drar sig tillbaka. Något blött och varmt börjar rinna medför mina kinder och droppar ner på marken. Men det är inte regndroppar och inte vanliga tårar heller. Det är rött. Det är blod. Jag lyfter darrandes handen upp till mitt ansikte och torkar. Mina fingrar blir alldeles nedblodade och panikslaget kravlar jag bort till en vattenpöl. Jag möter min reflektion i vattnet och mitt blod fryser till is i ådrorna.

Mina ögon är svarta. Kolsvarta.
Något är fel. Fruktansvärt fel.

Jag sväljer hårt och stirrar in i mina egna ögon. Herregud herregud...varför händer detta? Vad händer med mig? Jag lyckas komma upp på fötter och ser att mina kläder är alldeles blöta och smutsiga. Plötsligt drar en kylig vind förbi som får mitt hår att flyga och jag känner hur energin spänns i luften. Mitt nackhår reser sig och temperaturen sjunker flera grader.

Då känner jag av närvaron. Den obehagliga känslan av att någon iakttar mig. Allt ljud runt mig dör ut och snart hör bara mina egna uppjagade andetag och de torkade löven som dansar förbi över asfalten. Jag ser regnet falla från skyn, jag ser regndropparna snubbla över sina fötter och bryta sina ben när de träffar marken men jag hör inte det typiska smattrandet. Det är min rädsla, min panik, som har byggt upp en mur och isolerat allt ljud, avskärmat mig från omvärlden. Mitt hjärta bankar hårt i bröstet och blodet dånar i öronen. En regndroppe träffar mig i nacken och hela min hud knottrar sig. Energin i luften blir allt spändare och tydligare, och snart kan jag inte ignorera faktan att någon står bland träden och iakttar mig. Jag vänder mig långsamt om och stirrar rakt på killen.

Eller vad han nu är för något.

Han står där länge bort på gården. Uppför kullen vid klätterställningen med händerna i fickorna på sin svarta regnjacka. Han har dragit luvan över sitt ansikte så jag inte ser mycket, men hans skadeglada roade flin bryter sig mot kontrasten och lyser som en sol mot mig. Han öppnar munnen och mimar fram något med sina läppar.

Nu kan du inte fly längre.