Häxa

Kapitel 18 - Fjärilar

Jag drar mig hastigt ifrån kyssen och en tunn salivtråd bildas mellan våra läppar. Jag stirrar chockat på Michael.

"Did you just kiss me?" utbrister jag och Michael sväljer. Mina känslor inom mig börjar växa allt större och en stark vind börjar blåsa där vi står. Den tar tag i mitt tjocka långa hår och får det att fladdra.
"I guessed I did..." Han låter skamsen på rösten och jag backar ifrån honom. Det är för mycket. The Selection, alla känslor jag förnimmer, kyssen... Vinden blir allt starkare och hårdare medan jag känner hur alla känslor kollapsar ihop inuti mig. Vågorna på sjön blir allt större och snart början bryggan gunga. Michael blickar oroligt utöver den stormiga sjön och sedan mot mig. Han tar ett steg närmare och kramar mina händer.

"Lugn" viskar han och jag drar ett djupt andetag. Michaels hand är kupad runt mitt ansikte och jag sluter ögonen innan jag drar mig bort från honom. Hans hand glider undan från mitt ansikte och vi stirrar på varandra ett tag, innan jag springer iväg.

*

När vi är tillbaka i skolan efter en lång bilfärd, är jag den första som tar mina grejer och rusar in i skolbyggnaden. Skolan är helt tom med inga elever, kanske för att det är tidigt på morgonen och rektorn är den första som öppnar upp. Jag vandrar planlöst omkring i korridorerna med väskan rullandes efter mig medan jag passerar alla klassrum där jag har olika lektioner. Det är märkligt att vara i skolan så här dags. Det är alldeles knäpptyst och tomt. Faktiskt lite avslappnande. Sakta beger jag mig uppför trapporna till mitt rum och då ser jag personen som står i mitten av korridoren.

Ethan, rusar det igenom min hjärna och jag släpper handtaget om väskan så den faller ner i golvet med en smäll. Ethan rycker inte till utan stirrar bara på mig. Mitt födelsemärke på handleden pirrar till och mina ben blir som gelé. Snart kryper en obehaglig känsla över mig att någonting inte stämmer. Personen (eller ethan, eller vem det nu är) kommer snabbare emot mig och jag kan inte se ansiktet på personen. Det är dolt med en svart luva över. Personen närmar sig med skrämmande fart och jag börjar backa för att komma undan. Skräcken växer sig större inom mig och plötsligt flyger ett eldklot förbi. Den snuddar min kind och jag känner hur min kropp hettar till av värmen. Jag vänder mig förskräckt om och höjer handen. Jag tänker precis kasta personen bakåt med all kraft innan han plötsligt drar tillbaka luvan. Ett varmt skratt sprider sig i korridoren.

Ethan.

"Din idiot!" skriker jag och plockar upp en gammal dammig bok i något hörn och kastar emot Ethan. Han duckar smidigt och ler brett mot mig. "Du dödade nästan mig!" utbrister jag argt och han skakar på huvudet leendes.
"Inte ens nära. Falskt eldklot. Även om den träffade dig, skulle det inte kännas. Magi." Hans klarblå ögon sprakar i den halvmörka korridoren.
"Vad är du för något?" frågar jag och pustar lättat ut.
"Hemligt" retar Ethan och ler slugt. Jag himlar bara med ögonen åt honom och tar några steg fram. Nu står vi bara ungefär femtio centimeter ifrån varandra. Hans sprakande blå ögon lyser mot mina olikfärgade och jag faller nästan i trans.
"Hur hittade du mig?" frågar jag Ethan och han tar ett djupt andetag innan han lutar sig mot ett skåp.
"Ditt märke." Han nickar mot min handled och jag vänder handen så handflatan pekar uppåt. Mitt märke på handleden lyser isblått och jag stirrar fascinerat på det.
"Vadå? Är mitt födelsemärke någon slags tracer, spårsändare?"
"Typ" svarar Ethan och drar en hand genom sitt rufsiga ljusbruna hår. Jag står kvar och lägger armarna i kors.
"Vilken är din specialitet?"
"Du ställer alldeles för många frågor" konstaterar Ethan och ser på mig. Jag rycker uttryckslöst på axlarna.
"Nyfiken."
"Inte bra" invänder Ethan och ser sig över axeln som om någon skulle stå där. Han stirrar bakom axeln några sekunder innan han vänder sig tillbaka till mig. "Jag måste nog gå nu" tillägger han och jag rynkar pannan.
"Va?"
"Vi ses senare. Gå iväg till ditt rum nu" avvisar Ethan mig och börjar sakta röra sig in mot mörkret.
"Rude!" utbrister jag åt honom och jag kan se hans sneda leende lysa i mörkret. Tillslut upplöses han helt av mörkret och tungt styr jag mina steg bort mitt gamla rum. Jag trycker ned handtaget och dörren glider lätt upp utan några gnissel från gångjärnen. Rummet är prydligt städat med bäddade sängar och avdammade bokhyllor. Städarna gör verkligen ett bra jobb, fast de bara är en meter långa med konstiga fladdrande öron och pipiga röster. Jag ställer väskan lutandes mot min säng och går fram till bokhyllan. Där drar jag ut Dracula av Bram Stoker. Jag slår mig ner på min madrass och slår upp första sidan i boken. Jag skummar igenom texten på de första sidorna innan jag rastlöst smäller ihop boken och lägger den bredvid mig. Suckandes låter jag min blick vandra över alla möbler i rummet.

Plötsligt hopar min säng till. Sängbenen rycker till och flyger upp några centimeter och jag tjuter skrämt till. Sängen rör sig igen och jag kommer upp på fötter medan jag stirrar chockat på min levande säng. Snart börjar det lysa något konstigt sken under sängen och jag kommer ner på knä. Det tar några sekunder för mig att inse vad som ligger under min säng.

Boken.

Blackwell-boken.

Jag glider ner på mage och sträcker mig efter boken med handen. Mina fingrar sluter sig om bokryggen och jag drar ut den. Jag blåser bort tjock damm som har lagt sig som ett lager över omslaget. Jag slår upp första sidan i boken och ett vakuum suger mig in i ett bottenlöst hål. Allt blir kolsvart.

Jag gillar låten Say you Won't Let go av James Arthur.

Random sagt haha jae

Men jag har fastnat för akustik musik (eller jag har alltid tyckt om klassisk musik, piano, gitarr, fiol och mm)

Jag hoppas att ni sover bra i natt, dobranoc allihopa 🇵🇱❤️

Det betyder godnatt på polska lol

//Julia ❄️