Häxa

Kapitel 57 - Eld

Yvaine på bilden! ☺️

Eld (enligt den förskönade definitionen av människor): "eld är det fenomen som uppstår när en gas genomgår en koncentrationsstyrd kemisk reaktion, som inbegriper oxidation av ett brännbart ämne, i tekniska sammanhang benämnt bränsle."

Eld (definitionen publicerad av Stiftet, den magiska styrledningen, regeringen i häxvärlden): "eld är ett av de få elementen i vår värld, som liknar det mänskliga. Eld uppstår visserligen i den häxliga världen, när två laddade ämnen kolliderar med varandra och utgör en mikroskopisk explosion. Eld är dock hanterligt och kan lätt manipuleras om man har krafterna som krävs för det."

*

Nästa morgon vaknar jag upp till en ledsen dag.

En mörk och kall dag. Det är fortfarande natt ute.

Snö skyr ned utanför fönstren - sprider frost över glasrutorna. Fåglar sjunger utanför en sorgsen melodi likt en trasig blockflöjt och jag andas tungt - stirrar upp i det grå stentaket och känner hur meningslösheten smälter samman till en enda stor pöl.

"Är du vaken?"

Aloysius varma röst hörs i rummet.

"Ja" svarar jag hest.
"Hon är bara halv fem. Jättetidigt" berättar Aloysius och sätter sig upp på madrassen. Jag lutar huvudet åt vänster för att se på honom.

Aloysius möter min blick.

"Vi måste prata om det som hände igår."
"Jag orkar inte, Aloy. Inte just nu" svarar jag suckandes och burrar ned mig i det tjocka täcket. Det är alltid kyligt inne i skolan. Stenväggarna är inte helt täta och släpper in kall luft från vädret utanför.

"Han är inte den du tror."
"Aloy. Please."

Jag sätter mig motvilligt upp och ser trött på honom. Hans mörkblonda hår är rufsigt och står åt alla håll. Likadant med mitt tjocka hår.

Aloysius suckar uppgivet och nickar långsamt.

"Okej. Men det är något i fortfarande ska prata om. Andra testet för Selektionen är idag."
"Och jag är livrädd" svarar jag skakigt.
"Var inte det. Du har glöden inom dig. Om du bara litar på dig själv så kan du göra allting, oavsett vad folk omkring må säga."

Aloysius olikfärgade ögon möter mina och plötsligt känns det som alla pusselbitar faller på plats i det svårlösta pusslet - som allt brustet inom mig läks och lagas ihop till sin rätta form. Som om allt plötsligt får en mening och som ljuset faktiskt finns där i slutet av tunneln.

*

"Elever, kul att ha er här igen efter Selektionens första test. Alla här klarade testet och har gått vidare. Grattis."

Kate ler så hennes vita tänder blänker.

Vi förstaårselever är samlade i aulan för en genomgång av information inför Selektionen idag.

Jag är inte på bra humör.

"Nu över till rektor Hemmings" meddelar Kate i mikrofonen och vi alla applåderar automatiskt.

Eric tar plats på scenen och ställer sig framför mikrofonen. Jag sitter längst fram med Yvaine och Ava. Vi är uppdelade i killar och tjejer. Killarna sitter på den högra sidan och tjejerna på den vänstra.