Häxa

Kapitel 45 - Ilska

"För fan, Aloysius!" snäser jag och faller uppgivet ned på knä.
"Look! Se vad som händer om man stannar för länge!" Han greppar tag i min handled och vänder på den så jag får syn på mitt blödande födelsemärke. Jag svär lågt åt det och stressat gnuggar mig i ögonen för att motverka den plötsliga utmattningen som sköljde över mig.

"I'm fine."
"No. No, you're not."

Aloysius möter min blick och stirrar rakt in i mina ögon. Hela min kropp blir varm och jag fylls med en märklig men otroligt behaglig känsla och det sticker lätt i fingertopparna. Hjärtar börjar slå hårdare och fjärilar börjar flyga vilt omkring i maggropen på mig medan jag rodnar kraftigt över hur skarp och spikrak Aloysius blick är. Hur stark och säker hans närvaro känns. Hur varm och kärleksfull hans energi verkar vara. Hur hans aura utsöndrar trygghet och empati. Han känner mig. Från insidan ut.

Han greppar mjukt tag i mina armar och hjälper mig upp. Jag pressar mig mot hans bröstkorg och han omsluter mig helt. Jag borrar in ansiktet i hans skjorta och låter tårarna rinna ned längs mina kinder.

Vi står så där en stund, bryr oss inte riktigt om hur alla andra elever stirrar konstigt på oss.

*

Långsamt återvänder jag till sjukhusflygeln och ser till alla andra sköterskor och skötare gör annat. Jag greppar tag om skynket och skjuter den försiktigt åt sidan. Jag tar ett kliv över till min säng då jag trampar något mjukt och klibbigt. Förvirrat kollar jag ner och hela mitt blod fryser till is i ådrorna. Ett skräckslaget högljutt skrik flyr undan mina läppar och skärrat staplar jag ostadigt bakåt - snubblar över det forsande blodet och faller handlöst mer på golvet. Alla omkring reagerar till och är blixtsnabbt framme vid mig. Nordian kastar sig ner på knä bredvid den skadade mannen medan jag stirrar in i hans djupa svarta hål som föreställa hans mun. Illamående och omskakad, tittar jag bort och får rena raka kräkreflexer av den järnrika söta doften som kallas blod.

"He's dead." Nordian trycker två fingrar mot hans strupe och sedan sluter hans ögon. "Brain failure. Syrebrist. Han måste ha blivit strypt det förklarar blåmärkena runt hans hals. Ta bort honom härifrån." Han beordrar några sköterskor som näpet plockar upp liket på en bår och kastar ett lakan över innan de skyndar sig ut ur salen. Jag tänker precis resa mig upp när Nordian griper (hårdhänt) tag om min överarm och praktiskt släpar mig. Marken exploderar oförberett bort under våra fötter och i nästa sekund befinner vi oss ute på skolgården igen. Han naglar upp mig mot tegelväggen och hans ansikte är bara några centimeter ifrån mitt.

"Vart var du?"
"Nord-"
"No! Where were you?"
"Ingenstans!"
"Var du ute och reste?"

Hans olikfärgade ögon möter mina unika och jag slappnar av i mina spända kroppsdelar. Nordian sluter irriterat ögonen och släpper försiktigt taget om min tröjkrage. Han drar en frustrerad hand genom sitt rufsiga hår och suckar tungt. Jag står pressad mot väggen och inspekterar honom.

"Evelyn. Du kan inte hålla på så där hela tiden. Du kan inte i ena sekunden vara där och sedan i nästa vara helt spårlöst försvunnen. Förstår du inte? Folk blir oroliga! Jag blir orolig..." Han andas skakigt ut och stoppar ned händerna i fickorna på sina byxor. Han vänder sina oroliga vackra ögon mot mig och jag kan inte motstå känslan. Mina läppar kraschar rakt in i hans och jag griper tag om hans ansikte medan jag kysser honom ännu tydligare. Han grabbar tag i mina axlar - skjuter mig ifrån sig och stirrar mig djupt in i ögonen som om jag vore galen innan han kysser mig ömsesidigt och jag låter mina armar linda sig runt hans nacke. Kyssen är kortvarig för han avbryter den tvärt.

Han drar sig hastigt undan och stirrar bara på mig med händerna mot mina axlar - skjuter mig längre bort från honom och allt känns så kallt. Han ser på mig med förfäran men åtrå i blicken och lämnar mig plötsligt utan förvarning. Han slår ner sin blick och öppnar munnen liksom för att säga något, men slutar upp med att förvirrat styra stegen tillbaka in i skolan och lämnar mig helt själv där ute i snön. Jag stirrar rakt uti luften framför mig och stoppar ned händerna i byxfickorna på mina svarta slitna jeans. Jag rättar till min choker runt halsen och sluter ögonen för att andas ut och inte drabbas av en panikattack. Jag promenerar bort mot muren och lutar pannan mot de purpurröda tegelstenarna.

Fan, fan, fan. Varför kysste jag honom? Och varför gick han iväg?
Jag är så dum, korkad, impulsiv och passionerad.
Jag är för svår att älska. Alldeles för svår.

Långsamt sjunker jag ner på baken med ryggen tryckt mot muren och drar upp knäna till hakan som ett litet ledset barn. Jag stödjer hakan i knäet och lindar armarna runt mina ben för att behålla värmen. Jag ser snöfallet växa sig allt kraftigare och mer av. Nu är det dags. Nu är det dags för Selektionen.

Halloj, ännu ett meddelande från mig lmao

Är så nervös idag, ska gå till frisören och klippa mig (och förtroendet har jag tappat för de flesta salonger, de klipper mitt hår alltid förjävligt).

Och på lördag ska jag KONFIRMERAS.

Hehe, kul. Ska klä mig i någon konstig vit kåpa och få en Bibel av min kyrkoförsamling.
Så, ja jag är upptagen i helgen (inga kapitel då tyvärr) :c