Häxa

Kapitel 9 - Vart är vi?

Michael där uppe 😂😂

Jag vaknar upp till ljudet av brusande vågor och doften av blöt sand och kokos. Långsamt öppnar jag öppnar jag ögonen, och det känns som ett boxningsslag i magen. Luften åker ur mig och klent reser jag mig upp. Jag står på en strand. Med vacker, nästan vit sand och gröna palmer omringar mig med exotiska fåglar flygandes över mig och kristallklart blått vatten.

Det är som ett paradis. Idylliskt.

"Evelyn!"

Michael tar tag om mig bakifrån och trycker mig mot hans bröst. Jag hinner inte mota bort honom med händerna utan tvingas stå där - ihoppressad och förvirrad. Men det är mysigt. Värmen från hans kropp och hans starka beskyddande armar runt mig. Slutligen drar han sig undan för att se mig ögonen. Hans gröna ögon gnistrar äventyrslystet.

"Vart är vi?" frågar jag.
"Ingen aning. Antingen i södra Europa eller på Fiji. Eller ute i Stilla havet på en okänd dödlig ö. Kommer förmodligen sluta upp som Robinson Cruise..." muttrar han men jag kan ana en lättsam ton under den sarkastiska meningen. Jag ser mig omkring en gång till och försöker memorera platsen. Jag har varit här förut. Jag vet det. På semester. Med mamma.

"Caribbean!" utbrister jag och Michaels ögonbryn skjuter förvånat i höjden.
"Are you sure?"
"Hundra procent. Jag var här på semester när jag var sex. År 1983" svarar jag - glad över att ha kommit på vart vi befinner oss.
"Jag vet inte om jag litar på att teleportera med dig. Tänk om vi hamnar i någon vulkan nästa gång. Dina krafter kämpar verkligen emot mina. Jag förstår int-"

Hans röst tonar bort och han får något mörkt i blicken. Jag rynkar ögonbrynen och får en olustig känsla i magen.

Var inte rädd.

Där är den där rösten igen! Vad fan vill han mig?

Ja, du lät glad över att höra från mig igen. Jag räddar faktiskt dig från att bli dödad i nästan varje stund. Var lycklig över att du har mig, otacksamma häxa, muttrar han surmulet.

Vad vill du mig?, frågar jag spänt.
Inte vill. Men måste. Jag ska få dig härifrån.
Och hur då? Tänk på min kompanjon här, påpekar jag.

Jag hör killrösten fnyser högljutt.

Som om han spelar någon roll för mig. Han kan ta sig härifrån på egen hand, det vet du också, stumpan.

Kallade du mig nyss för 'stumpan'?

Jag hör hur killrösten flinar retsamt och skrattar lågt.

Är du redo då? Säg åt Michael att ta här sig ifrån. Om han vill inte stanna här förstås, skulle inte skada...

Jag skickar en ogillande kommentar till rösten och sedan riktar all min fokus mot Michael.

"Åk tillbaka till Sacramente."
"Va, nej?"
"Bara gör som jag säger, Michael."
"Och lämna dig här? Knappast!"
"Jag klarar mig. Åk nu."
"Nej" protesterar han envist. Jag suckar uppgivet.

Tvinga honom. Rösten är nu kall och hård. Inte längre varm eller retsam.

Hur då, hade du tänkt dig?

Tankekraft, miss Evelyn.

Jag tänker inte använda det på mina vänner. Inte ett resonligt förslag, pervo.

Hey! Jag är ingen pervert!

Jag ignorerar rösten och istället ser på mig Michael som stirrar tillbaka. Har jag något val?