Häxa

Kapitel 52 - Pengar är inte allting

Mitt hjärta bankar i bröstet på mig medan jag halvt rusar halvt joggar ned till skogsgläntan. Jag såg honom. Jag såg Ethan. Födelsemärket på min handled pirrar svagt och skiftar i blå nyanser - fram och tillbaka hela tiden. Han är nära. Någonstans här är han.

Vart har han varit?

"Ethan!" skriker jag rakt ut och märker att mitt hår har kämpat sig loss från min fläta. Hårsnodden har spruckit och frustrerat borstar jag undan hårslingor från mitt ansikte. Jag är så upptagen i att vara helt hysterisk och upphetsad, att jag inte märker trädroten och snubblar över den.

"Kurwa Сука!" svär jag rakt ut på både polska och ryska.
"Du vårdar inte ditt språk särskilt mycket" konstaterar Ethan tonlöst och jag tittar upp. Han har ett retsamt flin på läpparna och sträcker fram handen för att hjälpa mig upp.
"Vart i helvete har du varit?" fräser jag och försöker ta mig upp på egen hand men misslyckas. Ethan suckar och tar tag i mina armar. Starkt lyfter han upp mig och våra ansikten är bara några centimeter ifrån varandras. Jag stirrar rakt in i hans klarblå ögon och sväljer genererat - försöker dämpa de flygande fjärilarna i magen på mig. Ethan ger mig ett kort värmande leende innan han ställer mig på plats.

Jag återgår till mitt vresiga humör.

"Vart har du varit? Varför har jag inte hört av dig på flera veckor?"
"Du verkar glömma att du har en sköld. Den skölden stänger mig ute från dina tankar. Så jag kan inte längre ta kontakt med dig utan att slösa oerhört mycket energi."
"Sköld?" upprepar jag frågandes.
"Den har byggts upp under tiden du har utvecklat dina krafter. En speciell grej som bara slaviska häxor besitter."
"That's it? En sköld och du kan inte bryta dig igenom den?"
"Evelyn, det är inte många häxor som utvecklas så mycket på en sådan kort tid. Du gick från oerfaren nybörjare till användare av avancerad magi."
"Och vad ska det betyda?" snäser jag defensivt.
"Det betyder att du inte är helt häxa!"

Orden slungas ur hans mun och förvirrat stirrar jag på honom. Han biter plötsligt ihop och sluter ögonen.

"Fan, jag borde inte ha sagt det där..."
"Vadå inte helt häxa? Vad är jag då?"
"Nevermind. Don't care about it."
"Vad är det du döljer från mig, Ethan?"

Jag ser uppriktigt på honom men han viker undan sin blick och vänder sig istället till träden.

"Jag kan inte längre vara med dig. Komplikationer har uppstått" berättar Ethan med en lite skakig röst och jag rynkar ögonbrynen.
"Varför? Vad för komplikationer? Ljuger du för mig?"
"Du frågar för mycket. Du är för nyfiken" suckar Ethan. "Jag kan bara inte. Jag är ledsen men jag kan inte berätta, Eve."

"Men jag behöver någon, någon att kunna prata med..."
"Se dig omkring, Eve. Du har vänner. Du har personer som är helt galna i dig, men du är bara för blind för att se hur hårt de sliter för att få vara med dig och erbjuda dig beskydd och kärlek."
"Vart ska du ta vägen?" frågar jag igen och sväljer hårt.
"Jag kommer inte försvinna ifrån dig, jag kommer alltid vara där men inte på samma sätt. Var inte orolig, Eve. Du är inte ensam."

Han ler ett värmande leende som får mig känna trygg och säker. Och innan jag hinner blinka, har Ethan upplösts i en svart skimrande rök - lämnar kvar ett tunt lager av glittrande stoft på den hårdfrusna snötäckta marken.

Några timmar senare i rummet.

Jag sitter på pallen framför pianot med Ava och Yvaine på min säng bakom. De tittar i något magasin på unga fotomodellskillar eller fnittrar och pekar på massa olika dyra smycken.

"Hey Jude, don't make it bad.
Take a sad song and make it better...
Remuer to let her into your heart, then you can start
To make it better..." sjunger jag första versen på Beatles låt av Hey Jude och Yvaine bakom mig suckar högt.

"Tyst!"

Jag himlar bara med ögonen och fortsätter spela på pianot.

"Åh, titta på den ringen!" utbrister Ava högt. "Den är något man vill ha!"
"Om någon kille köper den till mig, då är jag hans för alltid!" instämmer Yvaine och jag skakar på huvudet.
"Tänk dig. Diamantringar och pärlhalsband i överflöd. Med pengar kan man få allt. Massa fina kläder och köpa ett stort hu-"

"Say you don't need no diamond rings and I'll be satisfied...
Tell me that you want those kind of things, that money just can't buy...
I don't care too much for money, for money can't buy me love.." sjunger jag retsamt och trycker ner tangenterna på pianot.

"Oh, come on!" utbrister Yvaine irriterat och kastar en kudde på mig. Jag skrattar till och reser mig upp.
"Du är materialistisk."
"Du måste ha pengar nuförtiden annars har man ofta ingenting" påpekar Yvaine men jag skakar envist på huvudet och ler sorgset.
"Du behöver inte pengar för att vara glad. Pengar kanske kan köpa mycket, men inte allt. Pengar kan aldrig köpa kärlek eller glädje. Den kan bara försumma det" svarar jag allvarligt och Yvaine blir tyst.

Jag går fram till grammofonen och tar fram en skiva ur Beatles album Yellow Submarine. Jag placerar skivan på tallriken och lägger ned stiftet så musiken börjar spelas ut ur högtalarna.

"There's nothing you can do that can't be done...
Nothing you can sing that can't be sung...
There's nothing you can say, but you can learn how to pay the game...
It's easy!
Nothing you can't make that can't be made...
No one you can save that can't be saved...
Nothing you can do but you can learn how to be in time...
It's easy!
All you need is love, all you need is love...
All you need is love, love, love is all you need..." sjunger jag falskt med och Ava ler brett mot mig. Hon skrattar åt Yvaine som ser butter och irriterad ut.

"Turn it off."
"No!" svarar jag och hon suckar tungt.
"Please, turn it off."
"Varför?"
"För det är för högt och dåligt!"
"Dåligt?! Kallar du The Beatles dåliga?" utbrister jag chockat och Yvaine himlar med sina varmt orange-färgade ögon.
"Snälla. Innan jag gör det."
"Fine" ger jag mig motvilligt och lyfter på stiftet så ljudet rubbas och musiken slutar spelas.
"Nöjd?"
"Thank you" mumlar Yvaine och återgår till att läsa i sitt magasin.

Det går flera sekunder av tystnad innan Ava bryter den och ser upp på mig.

"Vill du prata om animalium-grejen?"

Jag tittar också upp och möter hennes chokladbruna vänliga ögon.

"Det spelar ingen roll. Det hände och det finns ingenting att göra åt det" suckar jag tungt och sjunker ner på den broderade stolen framför grammofonen. Jag tar min Dracula bok av Bram Stoker och räknar hur många sidor jag har kvar i boken innan den är utläst. 8 sidor. Vilket betyder att den är utläst om typ tre minuter.

"Vi kommer få hjälp med det. Gå på olika kurser och lektioner. Få guidning, det är i alla fall något" försöker Ava.

Jag ler smått mot henne som ett tack och börjar läsa i min spännande snart utlästa bok.

Resten av kvällen går ut på att vi bara sitter i rummet - pratar, fnittrar och lyssnar på musik. Vi hinner precis springa ned till middagen tio minuter innan matsalen stänger och äta lite. Sedan blir det kväll och sedan slutligen natt.

Imorgon ska vi möta våra djur.
Och i övermorgon är det dags för The Selection.