LUÍSA
Det känns som om alla spelar sina roller i en pjäs, en pjäs som vi kallar "Världen", och det känns som om deras repliker sitter perfekt och de vet när de ska gå av och på scenen. Alla utom jag. Jag kan inte mina repliker och jag springer förvirrat runt på scenen och vet inte vad jag ska göra. Ibland står jag bara helt stilla och ser på det fascinerande skådespelet. Då kan jag nästan glömma bort att jag inte har en aning om vad jag förväntas göra. Jag vet inte ens vilken roll jag har.
YOU ARE READING
Flera tusen ord
General FictionÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...
