Luísa
På Fercentes sextonårsdag uppvaktar jag honom med en bok, Morgon i Jenin. Han blir glad. Jag hoppas att han läser ut den snart, så att vi kan diskutera den.
Jag tror att han mår rätt bra. Vårt förhållande är på bådas villkor nu. Utåt sett verkar han inte ha lika mycket ångest. Men som erfaren ångestmänniska vet jag att det inte går över bara sådär. Kanske stänger han istället in sina känslor.
När jag frågar honom hur han mår rycker han på axlarna och säger:
"Lite ångest över att jag börjar bli gammal." Och sedan ler han snett.
Jag vet inte vad jag ska tro.
Vi vet båda att han borde få professionell hjälp.
Jag borde försöka tala med hans föräldrar. Utan att Fercente säger att jag är överbeskyddande.
Å, Fercente, jag vill bara slänga all din ångest i soporna.
YOU ARE READING
Flera tusen ord
General FictionÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...
