Flera tusen ord

60 (år 1995)

1995

Marken försvinner under hennes fötter.
Hon springer.
Springer till Alicia istället för att döva smärtan med tabletterna.
Han öppnar dörren.
"Ana? Vad har hänt? Hur mår du?"
"Var är Alicia?" frågar hon andfått.
"Hon är ute och handlar mat. Kom in, Ana."
Ana låter sig ledas in. Hon låter sig omfamnas av honom, låter honom torka bort hennes tårar. Hon berättar om ångesten, om depressionen. Han lyssnar.
"Tack", säger hon efteråt.
"Jag kunde ju inte bara lämna dig där. Jag har faktiskt också sympati för andra", skojar han.
Han ger henne en lätt kram. Hon vågar knappt krama tillbaka.
"Du, vi säger ingenting om det här till Alicia, va?" säger han. "Hon skulle bara misstolka hela situationen."
"Bueno", säger Ana, tar på sig sina sandaler och traskar hemåt.
Hon vet att plåstren på hennes ångest snart kommer att gå upp igen, men just nu spelar det ingen roll.

Ett par dagar senare ringer telefonen.
Ana lyfter den stora svarta luren och sätter den mot örat.
"Ana Santos Pinto."
"Hej Ana."
Rösten fyller henne med passionerad trygghet, en förbjuden känsla som bränner som skam. Du får inte bli kär i Honom, lovar hon sig själv. Han är Alicias pojkvän.

Tretton dagar senare står hon i Hans och Alicias hall. Alicia är på toaletten. Ana ska just gå.
Han böjer sig fram och kysser henne.
Det är fel.
Men hans läppar är så varma och mjuka.
Han är så försiktig. Så ömsint.
Hon klamrar sig fast vid dörrkarmen.
"Förlåt", säger han när han ser hennes vettskrämda blick.
"Jag måste gå nu", säger hon.

Alicia är på jobbet.
Han är ledig.
Ana sitter bredvid honom i deras soffa.
Han lägger en hand på hennes lår.
Hon tar inte bort den.
Han kysser henne.
Hon hindrar honom inte.
Han säger att hon ska säga till om hon inte vill.
Hon kysser honom tillbaka.
Ana, sluta. Det är fel. Du har förstört för din syster.
Hennes tunga leker med hans.
"Du är underbar", säger han.
Tre ord han borde säga till Alicia. Men som han nu säger till henne istället.
Ana låter sig omfamnas.
Han tar av henne kläderna.
Hon tar av hans.
Det känns fel,
men jag kan inte sluta.