Flera tusen ord

24

We Could Be the Same - maNga

Delar av texten passar in på Raul och Miriam! "I can love you more than they hate" "We could beat them at their own game" "I can see it in your eyes, it doesn't come as a surprise"

Jag har inte läst igenom riktigt ordentligt, men det är säkert läsbart ändå. :)

* * *

RAUL
Jag är inte beredd på slaget.
  Och när det kommer är det som om någonting brister inuti mig. Smärtan genomsyrar hela mig och det gör så jävla ont att jag skriker rätt ut.
  Marken är hård och sval mot mitt ansikte. Gruskorn skär in i huden. Men det bekommer mig inte. För allt som finns är smärtan efter Filips slag.
  "Vad fan gör du?!" skriker Miriam.
  "Va'fan gör du?" härmar Markus och Rebecca och Victoria fnittrar.
  "Nä, nu får det vara nog för idag", säger Filip. "Kom nu, vi drar."
  Jag flämtar efter luft. Hör ljudet av motorcyklar avlägsna sig.
  Miriams händer rör försiktigt vid mig. "Raul. Raul, hör du mig?"
  "Ja", viskar jag.
  "Jag har ringt ambulans", säger hon. "De kommer snart."

FERCENTE
Jag lutar mig mot korridorens vägg och ser in i Luísas ögon. Känner lugnet sprida sig inuti mig. Agnez sa att det var okej att jag gör redovisningen senare, inför mindre grupp. Nu är klockan snart tre och vi har historia om ett par minuter.
  Att Luísa lägger armen om mig är bara så gulligt. Jag slår upp den sista sidan i mitt skrivhäfte och pickar med pennan mot texten. Där har jag skrivit upp vad jag vill ha för betyg den här terminen och nästa.
  "Titta", säger jag.
  "Det är ju typ A i allt", säger hon. "Inte för att jag underskattar dig, men ha inte för höga krav på dig själv."
  "Det här är väl inte speciellt högt?" Jag ser undrande på henne.
  Hon himlar lätt med ögonen och det är så charmigt att jag fylls av värme.
  "Så 330 meritpoäng är 'inte speciellt högt'?" säger hon. "Ska du ha A i alla ämnen utom fyra där du ska ha B? Det är rätt mycket, om du frågar mig."
  Jag tvekar. Egentligen har jag inte reflekterat så mycket över det, men nu när Luísa säger det... Är jag lite för besatt av betyg? Men jag slår genast bort tanken. Jag blir ju inte ens glad om jag får A. Det är ju sjukt. Man kan ju inte få bättre betyg. Jag är inte besatt.
  Det är mina jävla principer som styr mitt liv.
  En vikarie kommer och meddelar att lektionen är inställd. Klassen jublar och ger sig av. Jag sluter ögonen och hör ljudet av Luísas andetag.
  "Ska vi inte gå?" frågar hon lätt.
  Jag slår upp ögonen. "Ja. Jag ville bara blunda lite."
  Jag ser på henne och kan inte fatta att jag har blivit vän med den här underbara varelsen.
  Och sedan slår ett ord mig.
  "Har du varit ihop med nån?" frågar jag. Helt normalt, att bara helt random fråga någonting sådant.
  Luísa ser en aning överrumplad ut, men finner sig snabbt. "Nej, har du?"
  Jag skakar på huvudet.
  Ser ner på mina skor.
  Luísas mobil ringer, hon plockar upp den och ser förvirrat på skärmen innan hon svarar.
  "Hallå?"
  Jag kan urskilja en röst, men inte vad den säger. Luísas ansiktsuttryck förändras på ett par ögonblick, från ganska så glad till skräckslaget.
  "Va? Men när då? Ja, jag kommer såklart. Jo, det är hon. Hon kommer hem om tre dagar. Nej? Ni har redan ringt henne? Men hur mår han? Är det allvarligt? Okej, jag kommer."
  Chockat lägger hon på och möter min blick.
  Jag vill inte fråga vad som hänt. Jag vågar inte. Det är dåliga nyheter, man behöver inte vara tankeläsare för att veta det.
  Hon drar efter andan.
  "Min storebror är på sjukhus", säger hon med tom röst. "Han har blivit misshandlad."

"Han har brutit ett revben och har ett par blåmärken och sår, men han kommer inte att få bestående men." Läkaren lämnar rummet och Luísa kastar sig i mina armar.
  "Å Fercente", viskar hon. "Tack för att du följde med."
  "Ingen orsak", säger jag mjukt och stryker henne över det mörkbruna håret. "Jag kunde inte släppa iväg dig ensam. Du ska inte behöva vara ensam i en sån här situation."
  "Mamma kommer om tolv timmar ungefär. Jag vill inte vara ensam i vårt hus. Det är så stort och det skrämmer mig."
  "Om du vill kan du sova hos mig", säger jag. "Alltså bara om du vill. Men du får gärna. Så är du inte ensam, tänker jag. Och för att du är kul att vara med. Jag gillar dig. Asså nej, det där lät lite knäppt. Men du är sympatisk och ja... ja, jag tycker om att vara med dig. Du är en fin människa."
  Jag känner hur mina kinder hettar, men Luísa verkar bara smickrad. Hon ser in i mina ögon och säger:
  "Jag vill gärna sova hos dig."
  Och så är det bestämt.
  Vi åker hem till Luísa och hon får packa ihop en liten väska att ta med till mig. När vi kommer in i porten hos mig föreslår hon att vi ska ta hissen.
  "Jag går hellre", säger jag.
  "Visst", svarar hon. "Tar du alltid trapporna?"
  Jag tar väskan ur hennes händer och skyndar mig upp. "Typ."
  Hon måste verka att jag vill undvika samtalsämnet, för hon säger ingenting mer om det.
  När vi kommer in i lägenheten är mamma hemma. Hon ropar hallå och kommer ut i hallen för att hälsa.
  "Välkommen Luísa", säger hon och ler stort. "Jag heter María. Fercente har berättat mycket om dig. Så roligt att han träffat en flicka, tycker du inte?"
  Luísa ler artigt och hälsar.
  Jag tar tag i Luísas arm och drar med henne in på mitt rum innan mamma hinner säga någonting annat som får mig att rodna från topp till tå. Måste mamma verkligen breda på så mycket? Det är ju inte som att vi ska gifta oss. Även om jag inte skulle ha någonting emot det.
  Jag stänger dörren till mitt rum. Luísa sätter sig på min säng och jag sätter mig bredvid henne. Sängen där jag gick sönder av ångest senaste natten.
  Jag minns när hon var här senaste gången. Fan, jag är verkligen deprimerad. Jag lägger armen om hennes axlar, precis som hon gjorde tidigare idag.
  "Vad vill du göra?" frågar jag.
  Hon rycker på axlarna och ser ner på sina händer. "Vilka jävlar var det som misshandlade min bror?" säger hon och knyter händerna.
  "Tänk inte på det", säger jag och lossar hennes nävar. "De kommer åka fast, förr eller senare."
  Hennes axlar sjunker en aning. Hon reser sig upp och ser ut genom fönstret. Jag sitter kvar och tittar på henne.
  "Fin utsikt du har", säger hon.
  "Tack", säger jag.
  Hon vänder sig mot mig igen och tecknar åt mig att komma. Så viskar hon i mitt öra, och hon är alldeles, alldeles intill mig.
  "Imorgon är det lördag."
  Hon ler och ger mig en stor kram.
  Jag kramar henne tillbaka, en smula förvånad över det plötsliga bytet av samtalsämne.
  Och jag känner hur mycket jag...
  Ja, älskar.
  Så heter det.
  Jag känner hur mycket jag älskar henne.
  Men jag har ingen aning om hon känner samma sak för mig. Och det känns inte som rätt tillfälle att fråga nu.
  Jag vet att jag aldrig kommer våga ta första steget.
  Jag vet att jag är för feg för det. För feg för att berätta vad jag känner.
  Men om hon känner likadant för mig skulle hon antagligen berätta det. För hon är ju så modig.
  Hon ger mig en liten puss på kinden och jag smälter sönder till en liten, liten pöl. Jag ser på henne och hon ler blygt.
  "Hoppas det var okej", säger hon.
  Det var mer än okej, det var underbart. Det var som att alla pusselbitar äntligen kom på plats. Fast så säger jag inte. Istället svarar jag bara "ja" fast det känns hur fel som helst. "Ja" räcker inte till.
  "Får jag göra nåt nu?" frågar jag.
  Hon nickar och jag tänker mig inte för.
  Jag kysser henne mjukt på munnen.
  Det går snabbt. Två sekunder och det är slut. Var det allt?
  Hon ser förvånat på mig och jag är rädd att jag krossat allt.
  Men så ser jag leendet som dansar på hennes läppar.
  "Hoppas det var okej", säger jag.
  Hon svarar inte utan kysser mig tillbaka.