Flera tusen ord

8

Luísas perspektiv

Jag står i bussen med telefonen i handen. Jag har börjat skriva på ett sms till Fercente. "Börjat skriva".
  Jag ser på det tomma meddelandet och undrar vad jag vill säga. Egentligen kanske det mest handlar om att jag inte ville lämna honom ensam där. Han mådde ju inte alls bra. Hur ska man kunna lämna någon som ligger hopnystad på sin säng och säger att han är deprimerad? Jag hade så gärna velat stanna. Det kändes så fel att jag skulle iväg till en psykolog när det verkade vara han som var i större behov av en.
  "Nästa Septembertorget." Septembertorget? Är det inte här jag ska av? Jag lägger ner mobilen i fickan och rättar till ryggsäcken. Hela bussfärden stod jag och försökte komma på någonting att skriva till Fercente, men inte ett endaste ord fick jag ur mig.
  Vinden tar tag i mitt hår och jag ser mig vilset omkring. Bussen brummar iväg och jag börjar småspringa i riktning mot biblioteket. Sedan tar jag höger och snirklar mig fram på de krokiga tvärgatorna som en genväg innan jag når en större gata, Björngatan. Björngatan 19. Till min lättnad ser jag mamma stå där utanför och vänta.
  "Mamma!" ropar jag.
  Hon vänder sig om och ser bekymrat på mig. "Hej Luísa. Jag hörde inget om förseningar?"
  "Nej, okej. Jag dröjde mig kvar lite för länge i skolbiblioteket", säger jag medan jag drar handen genom håret och samlar det på höger sida.
  "Då hade du bara kunnat säga det." Mamma ler förstående, som om jag var en tonåring om smög hem till personer hon inte känner. Och sedan slår det mig att det precis är vad jag är. Och vad jag gör.
  Ibland är du riktigt dum, Luísa.
  Det plingar till i jackfickan och jag tar upp mobilen. Ett nytt meddelande från Fercente: Hoppas att besöket går bra. Ses imorgon.
  "Stäng av den där när mötet börjar", förmanar mamma. Jag svarar inte, utan försöker istället koncentrera mig på meddelandet.
  Luísa:  Hur är det?
  Fercente:  Vet inte, det blev bättre när du kom, men sämre när du gick. Förlåt.
  Luísa:  Gör inget dumt nu. Och varför ber du om ursäkt?
  Fercente:  ... Vet inte...
  Luísa:  Har du lärt dig något nu? ;)
  Fercente:   Ja, kanske det. :D
  "Lägg undan den där nu!" väser mamma.
  Jag stoppar snabbt undan mobilen och ser upp mot kvinnan jag har framför mig. Nu är det dags att smeta ut mina problem inför en vilt främmande människa.
  Medan vi går till hennes rum skriver jag snabbt ett meddelande till Fercente innan jag sätter telefonen på tyst läge. Mötet börjar nu, jag skickar ett meddelande när jag är klar.
  Jag får sitta i en grön fåtöljstol. Det är en blandning mellan de två. Mamma sätter sig i den bredvid mig och Elena, psykologen, mittemot oss.
  "Hej Luísa", säger Elena. "Hur mår du?"
  "Bra", säger jag och lyckas le ett alldeles äkta leende.
  Tack vare en viss person.