Flera tusen ord

20

Jag hittade ett kapitel som låg och skräpade. Tror att det skulle varit bland de första, men jag glömde visst bort det. Tja, jag gjorde några ändringar och taa-daaa! Det händer väldigt lite, men ni får i alla fall någonting att tugga på medan jag pluggar. :) (Tugga och plugga - det rimmar! :D) När jag laddat upp det här ska jag plugga på om riksdagen och regeringen. Ha en fortsatt trevlig helg!

/Wowyita

***

FERCENTE

Den kalla höstvinden blåser mig rakt i ansiktet medan jag går hem. Jag stoppar händerna i jackfickorna, jag har inga vantar med mig. Det är ungefär tio minuters promenad hem. Fast det beror på hur bråttom man har. Skyndar man sig kan man komma hem på åtta, tar man det osedvanligt lugnt tar det nästan en kvart. Jag gör någonting mittemellan. Bara går, liksom.
Jag bor högst upp i ett åttavåningshus bara ett par gator bort från skolan. Man går först rakt fram till korsningen mellan Silvergatan och Joravägen, sedan genom en park som kallas Periodiska parken och därefter fortsätter man gå, lite höger, lite vänster, lite rakt fram, och så är man framme.
Vårt hus har utsikt över en mindre park med en damm. Parken tillhör bostadsrättsföreningen och är privat för de boende. Jag vet inte hur många det är som använder den egentligen. Från mitt rum har jag bra uppsyn över vad som händer i parken. Grannflickan Miriam sitter ute och läser där ibland. Jag brukar gunga i parken då och då, mest på kvällarna då jag säkert kan vara ensam med gunggnisslet.
Från början, när huset byggdes i början av 1900-talet, var nog parken tänkt till att vara en privat tomt för de boende. Det har de lyckats bra med. Tack vare alla träd och den höga häcken är det omöjligt att utifrån se vad som döljs. Förut var det en dagisverksamhet i bottenvåningen, men den har upphört att existera. Numera verkar många underskatta parken, och det gör mig sorgsen.
Jag går som vanligt upp de åtta trapporna, ger inte ens hissen så mycket som en blick. Rädd för att bli uppäten av skräck. När jag var liten fastnade jag i den där hissen alldeles ensam. Jag var nog inte mer än sju år. Jag satt fast i mer än en halvtimme innan hissen började fungera. Sedan dess har jag haft total hisskräck.
Jag låser upp dörren till lägenheten och möts av brödbak. Mamma är i full färd med att pyssla ihop morgondagens frukostbröd. Hon har sin lediga dag idag och det är hon glad för, hör jag när hon ropar hej.
Jag tar av mig skor, ryggsäck och jacka och går genom den avlånga hallen och vidare in i köket som ligger på vänster sida.
"Hej mamma", säger jag.
Hon är i full färd med att fläta brödet, men ser upp med ett stort leende och besvarar hälsningen.
Hon fyller sextio nästa år, men ska jag vara ärlig tar man henne lätt för femtiofem. Hennes hud har inte många rynkor, håret är nyfärgat och klippt i den vanliga eleganta frisyren. Kinderna är rosiga av spisvärmen och kroppen är fortfarande slank och snabb.
Hon har grå ögon, och rödaktigt hår. Utseendemässigt är hon så olik mig, men det är ingenting jag tänker på lika ofta längre. Även fast hon inte är min biologiska mamma är hon den som spelat mammarollen i mitt liv. Jag vet inte vem min biologiska mamma är. Jag vet bara att hon lämnade bort mig för att hon inte kunde ta hand om mig.
Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag vuxit upp med henne. Hade jag fortfarande bott i Portugal?
På ett sätt vill jag veta vem hon är. Min biologiska mamma. Men samtidigt orkar jag inte bry mig. Det känns som om hela min värld skulle kunna slås sönder i ett enda slag. Hon lever kanske inte ens. Och min biologiska pappa då? Lever han?
Jag lämnar mamma, riktiga mamma, i köket och går in på mitt rum. Ställer mig framför fönstret och betraktar parken åtta våningar nedanför.
Jag saknar Luísa. Hon känns som den enda jag inte behöver ljuga så mycket för. Hon är den enda som vet om min ångest.
Jag drar en hand genom håret och försöker samla mig. Det är inte klokt. Jag får ångest för minsta lilla nuförtiden.
Det är bara en fas, intalar jag mig själv.
Det kommer att gå över.