Flera tusen ord

10

Luísas perspektiv

Det regnar när jag stiger av bussen i Solgläntan. Inte alls soligt. Namnet har aldrig mer känts mer ironiskt än nu.
Jag drar upp luvan och skyndar på stegen hemåt. Måste hem och skriva på engelskuppsatsen. Klockan är redan bortåt halv sex. Jag var hos Fercente en sväng, vi pratade en stund, men sedan var jag tvungen att gå. Jag har lovat att stå för middagen ikväll, och dessutom har jag ju den där engelskan. Vi ska skriva om ett barndomsminne, 700 ord. Jag har inte ens bestämt vilket minne jag ska ta.
Medan jag kryssar fram mellan vattenpölarna i villaområdet går jag igenom tänkbara alternativ. Kanske den gången när Raul och jag plockade bär i trädgården, byggde en koja och gömde oss i den så att mamma inte skulle hitta oss. Vi var arga på henne, jag minns inte längre för vad, men jag minns känslan av att ha ett "eget hushåll". Vi samlade bär och frukt och bestämde oss för att leva på dem. När mamma ropade att det var middag, pannkakor, tyckte vi att vi var färdiga med att gömma oss, och så var det med den rymningen. Kojan står väl kvar än idag.
"Hallå?" ropar jag genom huset.
"Hej", hörs det från Rauls rum på övervåningen.
Jag hänger av mig kläderna och tassar upp på övervåningen, lägger handen på dörrhandtaget till Rauls rum.
"Vad gör du?" frågar jag.
"Läser", svarar Raul.
Jag tassar in i hans rum. Han sitter på sängen med ryggen mot mig och läser i en bok om grundämnen. Jag sätter mig mittemot honom på sängen och drar efter andan.
"Men gud, vad har hänt?" säger jag.
Han drar handen över blåmärket i pannan och flackar med blicken.
"Jag hade idrott", säger han.
"Gick det bra? Det ser rätt illa ut."
"Tack", säger han sarkastiskt och ler. "Ja, det gick bra. Det ser värre ut än vad det är."
"Hur lyckades du få det där märket egentligen? Vad gör ni på idrotten?" flinar jag.
"Vi... vi kör sånt där, vad heter det nu igen? ... Bollsporter. Idag körde vi handboll."
"Och?"
"Vadå 'och'?"
"Ja, men hur gick det till?"
"Hurså?" säger Raul vasst.
Jag ser på honom. Han brukar inte bli irriterad över småsaker. "Jag bara undrar. Man får inte ett sånt där märke hursomhelst."
"Jag råkade springa ihop med en snubbe, sedan törnade jag in i väggen." Han ler. "Jag vet, det låter hur klantigt som helst, men..."
"... men du är klantig", flinar jag.
Han lägger huvudet på sned, betraktar mig med sina gröna ögon. "Är jag?"
"Egentligen inte", säger jag.
Han ler och jag får en konstig känsla i magen.
"Jag ska skriva om ett barndomsminne i engelskan", säger jag. "Vad tycker du jag ska välja?"
"När du gick vilse på mormor och morfars tomt och jag fick leta efter dig", säger han. "Minns du det?"
"Påminn mig inte. Det var jätteläskigt, men det fattar inte du som har så bra lokalsinne."
"Du stod bland träden och grät när jag hittade dig. Hur lyckades du gå vilse i en skog på trettio kvadratmeter?"
"Den var större", protesterar jag.
"Du borde haft karta", säger han.
"Jag var typ fem år!"
"Det var så gulligt."
Jag ryser till. "Jag är inte bra på att skriva skräck."
"Du kan bli", säger han. "Du får säkert ändå A, tror du inte det?"
"Kanske", säger jag.
Raul ger mig en kram. Jag kurar ihop mig.
När han ser på mig igen slår det mig att han liknar Fercente.