Flera tusen ord

16

Rauls perspektiv

Torsdag eftermiddag. Jag låser skåpet och ska just ge mig av när jag får en hård knuff i ryggen. Jag tappar balansen och det bultar i händer och knän när jag slår i korridorens golv.
  Jag behöver inte se efter vilka det var som gjorde det där.
  "Du, herr import, du följer med oss. Vi ska leka lite mer", flinar Markus.
  Rebecca och Victoria skrattskriker vid hans sida. Jag får syn på Filip, som håller Miriam i ett stadigt grepp. Skräck blandat med uppgivenhet syns i Miriams mörkbruna ögon.
  De föser oss till det vanliga stället. Tegelväggen.
  "Släpp henne", säger jag då.
  En spark i magen får mig att tappa andan och jag kryper ihop på marken medan jag kippar efter luft.
  "Din älskarinna beeehööööver dig, hon längtar ihjääääl sig", sluddrar Rebecca.
  Miriam ger henne en lam blick. Den är så talande att jag nästan hör vad hon säger.
  "Men vafan Miriam, glo inte sådär på min tjej", säger Markus och rycker tag i hennes hår. Drar till.
  Miriam skriker av smärta.
  Jag har chansen. Jag skulle kunna sticka härifrån, de skulle inte märka det. Men hur skulle jag kunna lämna Miriam här? De skulle antagligen döda henne.
  Jag reser mig upp och borstar av mig damm från byxorna. Är så jävla trött på Markus, Filip, Rebecca och Victoria.
  Jag knuffar undan Markus och försöker rycka Miriam ur Filips grepp.
  Det skulle jag aldrig ha gjort.
  Markus slag får mig att ta ett par steg bakåt och slå huvudet i tegelväggen så att det svartnar för ögonen. Jag sätter handen för näsan och fingrarna blir blodiga. Det röda droppar ner på tröjan och byxorna, och på asfalten.
  "Jävligt smart", säger Rebecca och går fram till mig.
  Hon håller någonting i handen. Det glimmar till i skenet från solen, som står lågt på himlen nu.
  En sax.
  Jag hinner inte tänka.
  Hon särar på bladen och kniper åt om min handled.
  Smärtan genomsyrar hela mig. Jag kan inte hindra skriket.
  "Inte lika kaxig nu, va?" ler Rebecca och tar bort saxen.
  Jag trycker handen för såret och ser blodet slingra sig ur. Tårarna gör världen suddig.
  "Victoria, din tur", säger Rebecca.
  Och plötsligt är det Victoria som står framför mig. Det enda jag ser är hennes blonda hår. Men Rebecca har också blont hår, och det är inte lätt att se genom tårarna.
  "Förlåt oss, älskling", säger Victoria och smeker min kind. "Men du behöver det här. Vi vet det. Och du är så söt när du blöder. Det är så sexigt. Jag skulle lätt kunna ligga med dig, men Miriam har redan paxat dig. Annars skulle du och jag vara fina tillsammans, tror du inte det?"
  Hon skrattar.
  Smärtan bultar i handleden och jag sjunker ner på marken. Om jag gör mig så liten som möjligt kanske de inte ser mig.
  Sekunder, minuter, timmar, jag vet inte... men plötsligt är de borta. Ljudet av motorcyklar avlägsnar sig. Någon lägger en hand på min axel. Miriam.
  "Gör det ont?" frågar hon.
  Det är första gången jag hör henne prata.
  Jag nickar.
  "Jag hjälper dig", säger Miriam.
  Inne på skoltoaletten tvättar hon noga rent såret och lägger om det. Hennes händer är mjuka, försiktiga och omtänksamma. När jag frågar henne var hon lärt sig det här berättar hon att hennes mamma är sjuksköterska, och att hon har lärt sig det från henne.
  Jag frågar hur det gick för henne. Hon rycker på axlarna hjälper mig torka bort näsblodet som aldrig vill ta slut.
  En halvtimme senare skiljs vi åt på skolgården. Jag ska ta bussen hem och hon ska mot Periodiska kvarteren.
  Jag lutar huvudet mot bussfönstret och längtar tills jag kommer hem och kan få duscha. Duscha av mig all smuts de kastat på mig.
  Där och då i bussen, funderar jag på om vad som är värst. Att misshandlas fysiskt eller psykiskt.
  Jag kommer inte fram till något svar.