LUÍSA
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig på min femtonårsdag. Jag vet inte om jag hade förväntat mig någonting alls. Men när jag kommer till skolan står Fercente vid cykelstället och ser på mig med ett lurigt leende.
"Grattis älskling", säger han och omfamnar mig, låter våra läppar mötas i en kyss. Vi bryr oss inte om att folk tittar. De får titta bäst de vill.
"Tack", svarar jag.
"Jag har någonting till dig." Han sticker ner handen i jackfickan och får upp en grå ask med lila band knutet i en rosett om. Hans gröna ögon ser så intensivt på mig när han räcker över asken, och jag tar emot den, säger tack igen. Vad har han nu hittat på? Jag drar loss det lila bandet genom att dra i ett av rosettens snören. När jag öppnar asken känner jag det där pirret av välbehag. Och så ser jag det. På en bädd av mjuk bomull ligger ett halsband med en lila sten i.
"En ametist", säger Fercente. Smycket är så vackert, det glänser och glittrar och känns strävt och lent mot mina fingrar på samma gång.
"Den är helt underbar!" utbrister jag. För det är den. "Tack, tack!"
"Varsågod."
"Men den måste ha kostat..." Jag möter hans blick.
Fercente ler blygt. "Det är du värd."
Jag ler, kan inte hindra det. "Kan du sätta på den på mig?"
Han nickar och jag känner det svala silvret mot min hals och nacke när han sluter kedjan till en cirkel.
"Tack", säger jag. "Verkligen. Jag älskar den."
"Den passar dig precis lika perfekt som jag föreställde mig", säger Fercente.
YOU ARE READING
Flera tusen ord
General FictionÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...
